Norrländska Korrespondenten – 23 april 1872, sida 2

nom då. Komna utanför cellen yttrade lojtnanten med hög röst: Rolf Sjöberg! äreförgätne mördare, tag dig i akt, ty hämndens timma förestår. Den vansinnige vände sig om och fästade sin brinnande blick på löjtnanten. Ha! ha! ha!? skrattade han, rusade mot gallret, grep om två jernstänger och skakade dem med jättestyrka. Ett klingande ljud förnams: jernstängerna hade brustit för den vansinniges jättestyrka och denne utträngde genom öppningen. Direktören stälde sig ivägen och sökte hindra honom men med ett knytnäfslag sträckte dåren honom till golfvet i samma ögonblick som hunden rusade mot löjtnanten. Denne sednare hade revolvern i beredskap och fällde hunden med ett skott; men nu var Rolf honom in på lifvet och slog vapnet ur hans hand; en kort men häftig brottning begynte, som slutade med att dåren fällde sin motståndare till marken. Löjtnanten förde handen till barmen och framdrog dolken. Men vid åsynen af denne blef Rolf ännu ursinnigare och kastade sig öfver armen som ville han sönderslita densamma, vred han dolken ur motståndarens hand. Säkerligen hade löjtnanten fallit ett offer för sin faders mördare om icke försynen i rättan tid fört mig till stället, Sent på aftonen af denna olycksdigra dag befann jag mig åter i direktörens rum, der den vansinnige låg utsträckt på en soffa, utan tecken till lif. Den gamle läkaren skakade bekymrad hufvudet. Men plötsligen förspordes en liflig ryckning i patientens ansigte och efter några ögonblick öpnade han ögonen, samt blicka