Norrländska Korrespondenten – 23 april 1872, sida 2

ma det rinnande blodet. Vapnet hade inträngt ungefär en tum från hjertat och läkaren förklarade, att han skulle komma att lefva högst tjugofyra timmar. Den vansinnige, och den afsvimmade direktören buros in i den sednares rum, hvarest han snart väcktes till sans. Han ville tala, men jag lade handen på hans mun och begärde att få tala vid honom i enrum. Jag förde honom afsides, förklarade honom förhållandet mellan löjtnanten och den vansinnige, berättade honom hvad jag sagt för folket om upträdet och bad honom säga detsamma. Ulan lofvale det och jag återvände till löjtnanten. Jag fattade honom under armen och förde honom halft medvetslös hem. Så snart vi kommit hem, bad jag honom berätta för mig hela upträlet. Genom afbrutna och osammanhängande meningar fick jag slutligen reda på följande: Löjtnanten hade aftonen förut gått till hvila endast för att bedraga mig, ty i sjelfva verket hade hnn icke sofvit alls. Så snart han märkte mig väl insomnad, steg han upp, gjorde sig i ordning, tog rerolvern och dolken samt begaf sig så snart det dagades till hospitalet. Här begärde han få tala vid direktören och blef införd i hans rum. Ilan återlemnade boken, som han lånt och sade att den vansinniges öden hade rört honom så mycket, att han ännu en gång ville se honom. Direktoren såg betänksamt på lojtnantens uniform, men denne lofvade att gå mycket tyst så att den vansinige ingenting skulle märka. Direktoren följde ho