Den vansinnige. (Novell af llektor) (Forts. från n:r 46.) Ha! ha! ha! skrek han med en stämma, som genljöd genom de långa korridorerna. af djefla ägg bli djesla ungar, och derföre .. .? Han fullbordade icke meningen, men höjde handen med dolken, halfsirkeln beskrefs och i nästa ögonblick skulle vapnet suttit i löjtnantens bröst. Furan, hvari nun vän säfvade, återkallade hela min besinning, som för ett ögonblick lemnat mig, och samlade alla mina krafter rusade jag på mördaren. Ofverraskningen och den nästan förtojstale kraft, hvarmed Jag anföll honom, gjorde, att den vansinnige, trots sin atletiska styrka, kastades till golfvet och i fallet släpte han dolken. Jag kastades öfver honom och rullade på andra sidan Jag reste mig hastigt, men löjtnanten var redan på fötter och innan jag kunde yttra ett ord eller förhindra det satt dolken till fästet i den ransinniges bröst. Den trogne hunden, som ännu lefde, kröp sukta till sin herres sida, slekte hans hand och dog. Folk tillkom nu och jag förklarade brådskande, att den vansinnige brutit sig lös och åtföljd af hunden anfallit oss. Lojtnanten hade med en kulr sträckt hunden till marken. Den vansinnige hade slagit direktören och derefter stött dolken i sitt eget bröst. Läkaren tillkom nu och utdrog sakta vapnet ur den sårades bröst, hvarefter han sökte häm