Norrländska Korrespondenten – 18 april 1872, sida 2

En syndaflod. (Af Karl Eyman, en slånsk bonddräng.) Det går en flod igenom lifwets dalar, Wildr härjande, den rullar hejdlöst fram, Dass wreda måg i milda toner talar Med forssens döfwa röst om brott od) skam, Det är en flod, som inga gränjer känner; Ågenom koja som palats den rullar tungt. Den ödelägger alt, den härjar, bränner — Ruinen af din lyda är dess utgångspunkt. War på din wakt, gå ej till flodens, bräddar Ö, yngling! i din friska ungdoms frista mår; Ty dernti, förr än du tror, du bäddar Din egen wälfärds graf, och snart du får J djupet af ditt kvalda hjerta känna Dig redlöst kastad i en afgrunds gap. — — För sent, sör sent, dig ångrens lågor bränna, Gif akt — den floden heter — Drydenskap (C.) Ö