Norrländska Korrespondenten – 16 april 1872, sida 3

sinnes hes motswarande folkklasser i åtsklilliga andra länder, synnerligen i Danmark, der redan länge en långt utsträckt rösträtt befunnits wällignelsebringande och alldeles ide medfört de olågen beter fom man bär befarar. För öjrigt tan jag ej inse att det fordras få synnerligen hög bild: ning för att sätta sig in i och bilva sig ett omdöme i de frågor, fom få namn af kommunalangelägenheter eller rikscagsfrägor. Dertill lordras — efter hwad jag fan fe — förnämligaft ett godt förstånd och rerbarhet, hwilka egenskaper jag tror äfwen finnas hos den mindre bemedlade befolkningen — åtminstone till den arar, att man utt fome munalnämnden och bland stadejulmäktige ide ins sätta andra än de, fom äro dertill werkligen melt lämpliga och för hwilka man byjer attning och förtroende. Will man till och med fråntänna de mindre bemedlade förständ, få bör man wäl åts minstone ide funna frantänna vem få pefs inftintt att de wälja personer, fom äro lämpliga att löra deras och antrag talan i offentliga angelägenber ter till enskiltt och allmänt wäl. Man förebår mwidvare de mindre bemerlade bris stande intresse sör allmänna frågor. Ja! vet bör i sanning ej förundra någon om man saknar ine tvegje att infinna fia i en samling, der man med fin röst kanste knapt betyder mera än bundrandes delen af hwad en annan betyrer och der stundom ett eller annat tiotal fan öfwerröfta tusende. Det är en glädjande omftändigbet att förebråelsen är få till wida obefogad att intresset wisat fia större i samma mån rösträtten warit jämnare och rättwisare fördelad. Utom tet, att i sednare tider intresset i allmänhet wäl blijwit lifligare, tikåter jag mig uplysa, att inom mitt kommittentskap wid de twå af de sista riksdagsmannawalen, der bland de röstberättigade rösträtten warit lika, öfwer trefjärdedelar af de röstegande i det enarsamhållet infunnit sig wid walurnan, under det i det andra samhället nio tiondedelar af röstberättiaade afgifwit sitt votum. Jag ser således icke att det före finnes grundade skäl att klaga öfwer bristanre inse tresse, såwida man har någon bestämmande rätt öfwer det, fom man intresserar fia för. Andtligen bar man anfört att briftande fjälfstänrighet hes mindre bemedlade skulle wara ffäl för wägran af rästrätt. Detta beror likwäl endast och helt och hållet på hwars och eng fubjettiva omdöme. Jag för min del måste bekänna, att jag funnit lika mycken själfstäntighet hos de mindre bemedlare, fom hes re förmögna och mils bergade — ett förhållande, iom jaa är förwissad bwar och en skall besanna få fnart man gör fia werklig reda för de levande motiverna hos den ene och andre. Jag wågar ide längre uptaga tidens; månaa ytterligare skäl för min äsigt äro redan framfaas da af föregående talare — ifynnerbet af repres sentanten från Örebro och en talare på ftiod: holmebänken, fom tillika är letamot af Lasutitotskottet. Jag skulle welat instämma i den refers vation fom af ten sistnämnre är afgiswen, men rå jag på förhand wet att den ide bar utsiat till framgång, få instämmer jag uti br Enamans rer servation. Helst skulle jan dock önska att ärendat återremitterates till ulskottet, ide derför att iag tror, synnerligast efter Första kammarens beslut i frägan, något wäsentligt mid denna riksdag fan i foten uträttas, utan synnerligast derför att frå: gan wid denna riksdag fan komma på tal änny en gång i denna kammare, då tet stora anta leramöter, fom nu äro frånwarande — äfwen hun na få tillfälle yttra fia i denna winatiga fak; ty vet är ganska nödwänriat att lantetd befolknina får lära känna representanternas mening i denna fråga, likawäl som detta ansågs nödiat och skedde mid förra laatima rikedag i en annan wigtia fråga nämligen Förswarsfrågan. Jag wil reck ide nu göra nögot yrkande, utan afwaktar först hwad kommande talare hafwa att föra.