Norrländska Korrespondenten – 13 april 1872, sida 2

men sedan så trolöst svek. Här står han nu för dig för att fordra räkenskap för din trolösa handling. I tio år har jag strofvat omkring för att söka dig och utkräfa den hämnd, som aldrig slocknat i min själ. Nu har jag funnit dig och var förvissad om att jag icke skall lemna detta ögonblick ur sigte. Anna, hur kunde du våga att begå en sådan handling. Tänkte du då på, att deruppe bor en allsvåldig hämnare? Ian stod ett ögonblick tigande med venstra handen utsträckt mot Anna och den högra pekande upåt himlen. I detta ögonblick var han verkligen imponerande, och löjtnanten kände sig nästan förintad vid åsynen af sin rival. Denne fortfor efter några ögonblick: )Men hvad talar jag om en allsvåldig hämnare? Finnes väl ingen sådan? Säkert icke ; ty då skulle ni för länge sedan varit krossade af hans hand. Nej, jag vill sjelf hämnas. Tjuf! utropade han, i det han plötsligen vände sig mot löjtnanten. Ty hvad annat är du väl, när du röfvat en annans tillhörighet. Länge skall du ej njuta af ditt kelgerän. Försvara dig niding, ty nu gäller det ditt Uif. Med dessa ord rusade han mot löjtnanten. Denne drog blixtsnabt sin värja, men Rolf hade kommit honom in på lifvet och innan löjtnanten hann bruka värjan vred Rolf vapnet ur hans hand och fattade honom om lifvet. Nu började en häftig brottning. Lojtnanten var tapper och vig, men Rolfs styrka ägde han dock icke. Innan någon kommit sig före att skilja dem åt, kastade Rolf sin motståndare till dåck, drog den långe caledoniske dolken, höjde