Norrländska Korrespondenten – 13 april 1872, sida 2

Ja du har rätt, svarade löjtnanten. Det är endast foster af min upretade inbillning, som plåga mig, Jag vill söka förjaga dem, ty det är ju stor skam af en man att hysa aningar, som knappast anstå en kvinna. Anna bleknade i detsamma. Orsaken härtill var Rolf, hvilken åter på något afstånd betraktade dem med sina glödande blickar. Löjtnanten såg sin hustru blekna och frågade orolig: Min Gud, hvad fattas dig, Anna? Hvarfor bleknar du? Ser du honom? frågade Anna, huru han betraktar oss med blickar som påminna om ett retadt lejon eller snarare en tiger? Hvem? PKaptenen! Ser du ej, huru hans ögon brinna? Hm, ja den der karlen betraktar oss temligen närgånget. Men hvad gör det? Han skall icke skada dig, ty jag svär att försvara dig, vore det ock mot både himmel och jord. Och för resten, hvad kunde denne man hafva med oss att gora? Jo, ganska mycket! utropade Rolf, som kommit närmare och hört de sista af löjtnanten yttrade orden. Löjtnanten drog sin värja till hälften, men Rolf vände sig med ett föraktfullt leende till Anna, som af förskräckelse nästan förlorat sansen. Annal ropade han och hans kraftfulla gestalt höjde sig till sin fulla längd. ÅAnna, känner du igen mig? Känner du igen den bedragne, som du en gång svor din kärlek,