Norrländska Korrespondenten – 13 april 1872, sida 2

som alla Blekingar var hon stolt och blygdes öfver sin egen svaghet. Anna höll sin lille son vid handen, och Rolf frågade sig, om detta lilla menlösa barn äfven skulle upoffras åt hämnden. Jal utropade han vid sig sjelf och hans anletsdrag förvredos af raseri, af djesla ägg bli djefla ungar och pojken der kunde blifva stor en gång, samt då få det infallet att hämnas och då skulle det bli ett vackert spektakel. Nej, han måste dö! En hemsk beslutsamhet lyste ur hans ögon. Emellertid sansade han sig något och sökte synas så lugn som möjligt, På aftonen följande dag, då fartyget redan nalkades fosterlandet, sutto Anna och löjtnanten sakta samtalande med hvarandra. Aftonen var skön och fridfull, sådan som endast norden kan framvisa, och alt manade till glädje och frid. ) hviskade Anna, hvad jag känner mig lycklig. Snart skall jag ju tå trampa fosterjorden, snart skall jag få återse de kära, som jag så länge längtat att få trycka i mina armar. O, jag har aldrig känt mig så lycklig som nu. Ack, om äfven jag kunde säga så, svarade löjtnanten och ett dystert moln lägrade sig öfver hans eljest så öpna och klara panna. Men en oförklarlig aning har bemäktigat sig mig. En aning som säger mig, att jag aldrig skall få återse fosterjorden, huru nära vi än äro densamma. Det kannes för mig liksom en stor olycka forestod. 0, lemna dessa dystra tankar, bad Anna. Alt bådar ju lycka. Sjelfva naturen manar ju endast till glädje och frid.