Den vansinnige. (Novell af Hektor.) (Forts. fråa n:r 41.) Damen hade ett lidande utseende, men var skön som en engel, Rolf igenkände henne strax oaktadt hennes förändrade utseende. Det var Anna. Slumpen hade fört löjtnanten ombord på det fartyg, Rolf förde. Denne sednare anade nogsamt, hvem kavaljeren vid Annas sida var. Ilan stod således ansigte mot ansigte med sin hatade rival. Han gnuggade händerna nästan i raseri och hans ögon brunno af en hemsk glöd. Så skulle han då ändtligen fråssa af den hämnd, som så uteslutande uptagit hans sinne och förestafvat alla hans motiver; han skulle hafva den glädjen att se sin motståndare draga sina sista andetag; han skulle ega den njutningen att se den trolösa Anna ligga för hans fötter och anropa den bebragne om förbarmande. Dessa tankar inträngde i Rolfs själ och han ville genast störta fram för att nedstöta de hatade. Krampaktigt grep han om fästet på sin långa caledoniska dolk och hans ögon sköto blixtar under de buskiga ögonbrynen. Men det var något som höll honom tillbaka och gjorde, att hans fjötter förlamades vid stället. Annas blick hade träffat hans. Ehuru hon icke igenkände honom, fasade hon dock tillbaka för den hemska eld som brann ur främlingens skarpa blick. Hon undvek honom med skygghet och hade gerna förtrott detta åt löjtnanten, men