Norrländska Korrespondenten – 9 april 1872, sida 3

Hwarjehanda. Om Maszini berättar en nuss utkommen fransk bot, följande aneldot. En dag begärde sir James Hudson (engelsla ministern i Turin) hos grefwe Cavour företräde för en engelsk adelsman. Cavour, fom steg tidigt upp, bestämde tiden till kl. 5 följande morgon. Den engelska adelsman nen kom på slaget. Hans sätt war något stelt, hållningen oklanderlig, slägget fullkomligt engelskt: det war en praktbild af en gentleman traveller. Engelsmannen framlade för itatienffe ministern en fullständig och storartad plan för taliens unskapande. Cavour, fom war fullkomligt inne i dessa förs hållanden, blef mäkta förwånad öfwer det djerfwa, och på samma gång klara, djupa och slarpsinniga i den obekante gästens förslag; men då han ide fullkomligt fattat hwad fom sades, alldenstund det framfördes på engelska, frågade han enz gelsmannen om han händeljewis talade fransta. Med orubblift lugn förnyade denne fin framställning, denna gång på den mest rena och eleganta italienska. Cavour hörde på, full af förtjusning, tills mannen flutat och reste fig för att säga farwät. Min herre, fade ministern, ni tatar politik som Machiavelli oh italienska fom Manzoni. Om jag hade en landsman sådan fom ni, skulle jag wara färdig att i denna dag lemna honom min plats wid minifterbordet! Men hwarmed fon jag nu stå eder till tjenft2 — Om ni hade en landsman sådan fom jag, swarade främlingen, ffulle ni döma honom till döden! Ni frågar, på hwad fält Ni fan wisa er erkänsla för mina goda råd? Gör dem till en wertlighet och befria Italien! För öfrigt Har jag nog af sir James ftydd.7 Den obekante lemnade Cavour fitt fort och aflägsnade fig. Då Cavour kastade ögat på kortet, rydte han till; derpå stod Mazzsini. En ung, duatig prest profpredikade till en fomministertjensi i en Dalsoden. Efter prospredikan inträdde en smi dalkarl i satristian och fade: du mar duktig, du, i pre dikstolen, men annars skall du wara en strunt. Swe säger der? — frågade preften barstt: Jag och sler till — genmälde daldarlen med försmädlig uppfyn. Då grep presten honom kraftigt i axlarne, wände om honom och kastade ut honom i kyrkan. Efter en stund tittade han åter in i sakristian med höflig uppsyn. bugande. Shvad will du nu? — frågade presten barskt. Jagwille bara fär ga dig, att du är duktig både predikstolen och annars med. SSmem säger det? — frågade prestän. Jag och fler till. Du får alla wåra röster. Dalkarlen fade sant.