Norrländska Korrespondenten – 6 april 1872, sida 2

känsla, som öppet anklagade honom, och med hans lätta natur var detta icke så svårt. Annas mor, som oaktadt sina goda egenskaper för öfrigt egde en icke ringa portion af fåfänga, åsåg löjtnantens beteende med blida ögon, och dottern, som till en viss grad ärft sin moders fåfänga åhörde med synbar belåtenhet det smicker och loftal, som löjtnanten i sin sällhets förtjusning öfverhopade henne. Visserligen sökte hon tillbakavisa honom med Rolfs namn och bild, men kvinnan är svag och Anna gjorde härifrån ingalunda något undantag. Foljden häraf blef, att löjtnanten vann alt mera insteg i familjen. Val skakade fadren missbelåten på hufvudet och kastade forebrående blickar på dottren, men något vidare yttrade han icke, utan teg stilla. Man såg honom numera icke mycket i hemmet, utan vid fristunder vistades han inne hos Sjöberg. Den fordna trefnaden och glädjen i hemmet var försvunnen och ett tvunget förhållande upstod mellan båda familjerna, i stället för den innerliga hjertlighet, som fordom varit rådande der. En dag märkte löjtnanten till sin icke ringa glädje att förlofningsringen försvunnit från Annas finger. Härmed var det förnämsta hindret borta för löjtnanten och han gjorde härefter Anna ännu trognare sin cour. Efter en tid vågade han formligen anhålla om hennes hand; bländad af den rikedom, som hon blott behöfde utsträcka handen till för att erhålla och tillika lockad genom modrens lysande förspeglingar glömde sig Anna derhän, att hon räckte löjtnanten sin hand. Lojtnanten jublade och Annas mor förklarade sitt välbehag. Den ende