Norrländska Korrespondenten – 2 april 1872, sida 2

hade kommit för nära och i nästa ögonblick kände han djurets horn i sin sida rakt under gehänget och ett, tu, tre, lyftades han helt graciöst i luften till Annas outsägliga fasa. Händelsen tilldrog sig under ett träd och löjtnanten grep i luften efter en nedhängande gren, på hvilken han hastigt svingade sig upp. Emellertid hade han ej lidit någon skada, emedan djurets horn blott insnärjde sig i gehänget, och sålunda gjorde han endast en högst oskadlig luftresa. Tjuren kunde icke nå honom, hvaremot han mycket väl kunde nå den förre med värjan. Tjuren vände sig förbluffad om för att efterse hvar motståndaren tagit vägen. Då blef han varse Anna och gjorde mtn af att ila mot henne. Lojtnanten, som med förskräckelse varseblef detta, böjde sig ner och gaf djuret en eftertrycklig stöt i ryggen. Ijuren blickade upp, varsehlef sin motståndare, upkastade jorden med framfötterna och vrålade förskräckligt. Härunder passade Anna, som nu såg löjtnanten i säkerhet, för tillfället åtminstone, på tillfälle att smyga sig undan och ilade hem till sin fader, för hvilken hon berättade händelsen; denne ilade i sällskap med Sjöberg och några andra fiskare till valplatsen. Hår hade emellertid löjtnanten roat sig med att kittla tjuren i ryggen medelst dugtiga värjstygn och tjuren, bringad till yttersta raseri, hade genom de häftiga ansträngningarna blifvit alldeles utmattad. Fiskrarna bortdrefvo honom med lätthet och löjtnanten nedsteg nu från sitt luftiga residens. Ifrån den dagen var lojtnånten sjelfskrifven gäst i den lilla fiskarfamiljen. Den gamla nordiska gästfriheten förnekar sig sällan hos detta stånd, och