Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1872, sida 3

ÖOprtoromuo. l2 FREE — WWÄ4 v. tomminimer i Stellejteå unter 6 weckor frän ven 1 nästtommande maj och ejter denna tits utz gång till t. f. pastor och v. tomwinister i Selångers pastorat. Tidningsöfwersigt. J en korrespondensartikel från Norrbotten till nya Dagligt Allehanda har författaren, i anledning af en bal, hwilken af ungdomen wid högre elementarlärowerket i Luleå gafs fettisdagen i sjelfwa stolans feftjal, framstsält några tankar som synas oss i ganska hög grad behjertanswärda. Han börjar med den anmärkningen, att om man mill bota ett ondt i nationallynnet måste man börja från fjeljwa roten, och i de ungas finnen efterforfta de frön till jolklytet, fom funna från de äldres efterdömen i dem hafwa sökt sig en mer eller mins dre tadsam jordmäan. En sådan swaghet är onekligen böjels jen för flärd och misshushållning. Deisshushållningen med pengar od) sedlig energi är stor. Åntet folk är mer sallet än wärt för sällstapsnöjen od) dandywäsende; ingenstädes deltager ungdomen af alla, äfwen af de mest instränkta förmögens hetsomständigheter, i detta sträywande att producera fig i ume gängesliswet; myden tid och pengar bortödes derpå, och hwad om kanste är wärre: lefnadsanspråken stegras, lyxen i tläder och andra förnödenheter uppdrifwes. Författaren upptager lutligen i följande ord det inflytande, som en bal fan hawa på det unga finnet: våtom öss först fastställa en ftor grundsats, hwarpå alt bes ror, den nämligen: ingen bör depenjera något, innan Han med sitt eget arbete förtjenar något. Uppfostran är en nöds wändig utgift, som man swårligen förmår utgöra fjelf, ehus vu äjwen jädana exempel finnas. Denna utgift är dod blott ett förstotteradt kapital, fom afses funna återgå till både fas pital och ränta: men det förhåller fig ide på samma fött med ett nöje, der man spelar wärd. Ynglingar, fom ännu ide ens sörjökt att förtjena få mydet som detta nöje kostar, ine bjuda till bewisiande deraf; de bjuda till att giswa fig en min od) en ton af fullfärdiga seigneurer: ingenting antyder, att här är ett proletariat, som är egnadt att undergräfwa mångens framtid. Den oerfarne ynglingen gifroer fig här en wiss betydelje, han tror, att det bör få wara, i stället för att han borde känna en djup förödmjnkelse deröjmwer, att han, hunnen till en jadan ålder, ännu mäste bestrida ett i sig sjelft ostyldigt nöje med sin fars penningar. Det faller honom ide in att sänka, att han ännu lefwer i ett omyndighetstillz frånd, der det illa passar honom att spela herre, Den wana han mid tidigare år får att wid ett eller annat tilljälle upps föra fig såjom man för fig, skall småningom föra honom till den punkt, der wigilansen börjar. Wanan att leswa på mes del, som ide tillföra honom och hwilkas wärde han icke förs står uppskatta, derför att han ide har någon erfarenhet om den omanke och de ansträngningar, fom sjelfförsörjningen kräfwer, stall owilkorligen haswa till följd misshushållning, öfwerflödande lefnadswanor, oförskämda anspråk på andras hielp och missaktning för dem, som arbeta i sitt anletes swett. Käruti ligger en ännu större wåda än den, fom Hotar ett fattigt solk från ett öfmerwäldigande antal aspiranter på tjenfter i staten. Den af ungdomligheten sjelf i werlden nedz lagda naturlag, fom bjuder: arbeta! — aktom of; för att glömma den wid ordnandet af slägtets uppfoftran! En af uppfostrans heligaste och angelägnaste uppgifter måste wara den, att i det unga sinnet så djupt som möjligt intrydes det för hela lifwet bestäende budet: du skall sjelf förtjena ditt bröd! Men om det jör ett lands och för ett folks framtid är en oafwislig pligt, att denna grundsanning göres lefwande i uppfostran, få måste det wara en lika angelägen uppgift att undwika sådant, som förfalskar de ungas begrepp om deras pligter, som missrigtar deras åstådning af lifwets fodringar, som gifwer dem ett ffen af att wara något, der de borde känna fig wara intet. Att utan möda winna något, som ens daft genom möda ernås, är ide egnadt att egga till omtanke och fortkomst i werlden. Dermed har man ide uttalat någon sörkastelfsedom öfroer förströelsen. Denna är nödwändig för sinnets uppfriskande, för krafternas stärkande, för modets ups pehållande, men då måste det wara en annorlunda beskaffad sörströelse än en sådan, som går ut på att agera storfoll, och som förgiftar ett omoget omdöme med ytlighet och flärd. Hwad wi nu uttalat afser naturligtwis ide något klander mot en wiss ftola, utan gäller ett Helt systew: det är ett a propos för dagen, som ide gör anspråk på någon ofelbarhet eller något uttömmande af ett widt omfattande ämne, eller på lösningen af ett säkerligen swårlöst problem. Men hwad wi göra anspråk på, det är, att man reflekterar öfwer åtffilliz ga brister, fom widlåda wår uppfostran, öfwer åsslilliga föres teeljer, fom synas betydelselösa, men der man wid närmare betraktande må hända fan påträffa roten till afwikelser hos den i werldslijwet utträdande unge mannen, hwilka med ffäl framkalla bekymmer och farhågor.