Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1872, sida 2

Ja, visst har jag det, svarade Anna, altJämt försokande anslå en skämtsam ton. Och om en dag, fortfor Rolf, iden underrättelsen kommit, att jag låg på sjöbottnen, hvad hade du sagt och gjort? Hvad jag hade sagt och gjort, uprepade Anna. Jag hade sagt: Gud vare hans själ nådig! och jag hade sörjt dig upriktigt, jag såväl som dina och mina föräldrar.? Skulle du någon gång offrat en tår åt den stackars Rolfs minne ? Naturligtvis! Derom beköfver du väl icke fråga. Anna, sade Rolf allrarsamt och såg henne in i ögonen, som ville han genomskåda henne, jag måste närmare veta, hvad denna tår, i så fall, hade att betyda. Anna nedslog ovilkorligen ögonen för Rolfs skarpa blick och rolnade. Men snart uplyftade hon dem och yttrade med något darrande röst: Rolf, du är bestämdt tokig dennna dag. Nej, svarade Rolf, Öjag är icke tokig. Men hör mig! jag talar ett fritt språk, såsom det anstår en sjöman af äkta svenskt skrot och korn. Säg, Anna, har du någon aning om, hvad kärlek vill säga? Jag tror det. Nåväl, så hör då mitt hjertas upriktiga bikt. Jag älskar dig och har älskat dig från barndomen med en ren och innerliy kärlek. Och om jag nu en vacker dag trädde fram till dig och frågade: Kan du älska mig, Anna? Säg, hvad skulle du svara derpå? (Forts.)