Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1872, sida 2

Dagen efter Rolfs hemkomst vandrade de bäda unga, skämtande, hand i hand nedåt sjön. Samtalet rörde sig blott kring glada ämnen och Rolf var glädjen sjelf. Men plötsligt blef han helt allvarsam och stannade. ?Vet du, Anna, yttrade han, jag har alt tänkt på dig ibland, när jag suttit derborta någon vacker natt och blickat utåt det omätliga hafvet. Då hafva dessa tankar alltid klädt sig i bestämda former och dessa former hafva rört sig endast kring dig. UEHar du verkligen tänkt på mig? Det var ändå bra snällt af dig, svarade den unga flickan med ett klingande skratt, en närmare iakttagare skulle emellertid lätt märkt, att skrattet var mera tvunget än verkligt. Rolf var dock ingen god iakttagare, och hans panna mulnade något. Hör du, Anna, det är dock icke vackert, att skratta så der åt mig. Förlåt, jag tänkte icke derpå, men du blef väl icke ond? Nej, icke kan jag blifva ond på dig. Men du gör ändå orätt i att drifva gäck åt mitt hjertas heliga känslor.? Känslor! utbrast den unga flickan. TIcke har väl du några känslor, Rolf? Hal! ha! ha! Och hennes skratt klingade gladare än någonsin. ?Se så, Anna, lemna nu skämtet åsido, yttrade Rolf hastigt. Jag har bestämdt beslutat att få veta ditt hjertas tankar nu i dag. Ah, då får du vänta, menade Anna. Säg upriktigt, Anna, har du någon gång tänkt på mig under det jag varit borta?