Meddelanden från allmänheten. Herr giedattör! Att det icke hos eder må finnas någon owilja för införande i ever tirning af mitt tila medrdes lande beder jag ödmjulast. Då jag åter, i är bewistade det här få talade husförhöret, wid hwilket tillfälle (fom hwar man wet) presten i församlingen bruta fråga fina år hörare än efter det ena och än efter det andra, jörstås fom fan wittna om teras frifterdvomåfunz skap och tro, och detta är wäl rätt; då blef det och till min uprepate jörmwåning få, att han ingen mer med fina djupa frågor ffonade än nåara (f. d. och t. 1.) inspektorer med deras fruar eller få tallade herrstaper. DÅ täntte jag: hwi frågor du icke teesa ester ett enda stycke? Serermera frå gode jag några personer, hwad orsak detta kunde hafwa att presten ide frågar dessa fom andra? Jo, en del swarade min: Presten wet nog att dessa kan läsa, tror du icke också detta? Jo det fon jag wäl tro; men detta fon ide wara orsaken, han wet äfwen att jag och flera sadana tan läsa och verjöre frånar oss mera än de fom han wet mindre kan; en vel fwarade på min fråga: ban mill ide förråta rem, ty då Sulle han troligen dermed beröfwa fia hos dem all fin stora ynnest, men retta fan beler ide wara förhållandet, ty en prests kall oc) äfwen hang lära striter imot detta, näm: linen att tjena dessas gunst med sårana gerningar. Såletes finner jag min fråga ide är få god att befwara, derjöre wänder jan mig med henne til admänheten, då jag tror mitt behof snart skall blifwa upfyldt. S-—ds.