Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1872, sida 2

direktören och begåfro oss skyndsamt i väg hemåt. På hemvägen frågade jag: Men min bäste Ernst, hvad kom åt dig i hospitalet? Var tyst, var tyst, min vän, svarade han och gjorde en afvärjande rörelse med handen. vJug kan icke säga det nu, men en oförklarlig aning har bemäktigat siy milt sinne och så snart denna aning kläder sig i tankar, vill jag meddela dem åt dlig.Jug frågade icke vidare utan tysta fortsatte vi vägen hem. Si snart vi hemkommit kastade sig löjtnanten i soffan och räck in le boken åt mig yttrade han, så lugnt som möjligt: oTaj du boken och läs högt, ty det är mig omöjligt. Juq beköfoer reda mina tankar en Jag fattade boken, satte mig helt bekvämt i ländstolen, tände en cigarr och fattade sedan, upmanad af löjtnantens otåliga blickar, boken, hvarur jag läste följande: På den lilla ön Aspö i Blekingska skärgården, ungefär toå mil utanför Karlskrona, bodde år 1838 två fiskaref imiljer i ullsköns vånskap och samfrid. De fortjenade sitt dagliga uppehälle genom fiske och det lyckades dem att derigenom förskaffa sig det nödvändigaste och något annat kan hos detta folk icke komma i fråga. De båda fiskarenas namn voro: Fredrik Rahm och Lars Sjöberg. De voro alltid gemensamt ut på fiske och som de voro duktiga sjömän förde de nästan alltid en god fångst, som broderligt delades, med sig hem. Deras äkta hälfter, Anna Rahm och Fredrika Sjöberg, voro tvenne dugtiga kvinnor, som höllo