Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1872, sida 2

de icke bära honom; men han tog ett par steg fram, så att han nästan vidrörde gallret. vErnst, hur är det med dig? frågade jag bekymrad. vÅh, ingenting! Det var blott en nervattack, som nu är öfverständenv, svarade han och förde handen mot sin panna, som nu åter blifvit öfverdragen af en feberrodnad. Dåren hade afdänad sjunkit till golfvet, medtagen af den hägtiga kraftansträngningen. Uunden kastade siy, högt skällande den ena gången efter den andra, mot gallret, och det var med möda direktören förmådde lugna honom. Hm., sade direktören till löjtnanten, sedan faran var öfverstånden. Avilken oförsigtighet, herr löjtnant, att visa er i denna uniform. Mannen der är stark som en björn och föga fattades i att gallret sprängts af hans kolossala tyngd. Hade detta varit fallet så vete Gud, hur det gått, ty hunden förmår ensam sköta en af oss och kanske mer, ty han är ofantligt stark. Men till all lycka gick det öfver utan fara. Vilja herrarna nu bese flera patienter ? Nej, utropade löjtnanten ifrigt. Vi vilja icke se mera af detta elände. Låt oss blott få lina anteckningarnar vJaså, yttrade direktören förundrad. Nåväl, jag står till er tjenst. Var god följ medlo Ehuru jag gerna velat åse mera vågade jag dock icke motsäga löjtnanten i hans nuvarande sinnesfattning, ty jag fruktade att derigenom blifva orsaken till något nytt utbrott. Vi följde henom derföre in på hans rum, der vi erhöllo anteckningarna, i form af en liten häftad bok. Derefter togo vi afsked af