Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1872, sida 2

Sen kommer Söndag; Och denna dag Ska vi ha brollopp, Anna ochi jag. Och åter ljöd det hemska skrattet Pi beredde oss nu att gå derifrån. Vid den rörelse vi gjorde varseblef oss hunden och upgaf ett murrande ljud, same stälde sig beskyddande framför sin herre, i det han hotande visade sina dugtiga betur. Den vansinnige vände dervid hufvudet om och betraktade oss. Isen knappast hade han fått ögonen på löjtnanten, förrån han häftigt rusade upp. Han onisslade med tänderna och fradgan rann nedåt skägget: ögonen gnistrade och hotade nästan spränga ur sina hålor; håret reste siy, ådrorna svällde ut på hans magra panna till en onaturlig höjd och hela den ståtliga gestalten skakades af en feberfrossa. År du der din bofo, ropade han med dånande stämma. vÄr du konunen för att döda mig? Ia! Jag tänkte att min dolk genomborrat ditt fulska hjerta; men likväl kommer du nu åter för att plåga mig, use kvinnoröfvare; men vänta, jag skull göra slut på detta lo Med dessa ord rusade han mot gallret med fasaväckande styrka. Ehuru detta var af tjocka jernstänger, svigtade det dock och var nära att springa för den vansinniges oerhörda jättekrafter. Direktören bleknade och jag tog ovilkorligen ett steg tillbaka. I detta ögonblick fästade jag ögonen på löjtnanten; men stutsade tillbaka vid den dödliga blekhet, som betäckte hans ansigte. Hans knän svigtade liksom förmådde