Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1872, sida 2

de uttryck. Ett yfvigt, 9räsprängdt skägg betäckte nedre delen af ansigtet och hela gestalten hade ett utseende som förrådde sjömannen. Hela ansigtet hade en viss skönhet som tiden och vansinnets lidande icke förmått utplåna. Han satt på golfvet med sidan vänd åt oss. Vid hans sida satt en stor S:t Bernhards hund, hvilken han ömt och smekande tryckte i sina armar. PAnna, mumlade han, ÅAnna, se så, gör nu intet motstånd; du vet, att jag älskar dig och du har ju sagt, att du älskar mig. Se så, luta ditt hufvud i min trofasta famn; ser du, der är en hamn för dig, min egen älskade flicka. Anna du, kom ihåg, att jag älskar dig. Ser du, när jag der borta på skummande haf, skiljd många tusende mil ifrån dig, när stormen ryter, vågorna fräsa och skummet yr och det uprörda hafvet hvarje ögonblick hotar att sluka oss i sitt våta gap, när jag högt uppe i masterna, sväfvande mellan himmel och jord, klättrar bland segel och rår och anförtror mitt lif åt en repstump; vet du då, Anna, hvad som ger mig styrka att trotsa farorna på det stormande hafvet? Jo, det är din kärlek. Och han nästan pressade den stora hunden till sitt bröst. Så satt han en stund liksom tyst begrundande. Plötsligt skakade en frossbrytning honom. Det lugna och stela uttrycket i hans anlete försvann. Hans anletsdrag förvredos och hans ögon rullade vildt. Han stötte hunden häftigt ifrån sig. Ha! se der, utropade han och hans händer knöto sig krampaktigt. ?Se der går Anna bort med löjtnanten. Anna, Anna! vänd om!