Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1872, sida 2

toilelt, hvarefter vi begåfvo oss af till ett värdshus, der vi intogo en bastant frukost. Sedan vi sålunda sörjt för våra lekamliga behof knallade vi i väg till hospitalet. Det var med en viss känsla af högtidlighet och vemod, vi inträdde i detta hus, oaktadt våra lefnadsglada 20 år. Och sannerligen kan åsynen af detta eländets hemvist upväcka dylika känslor, äfven hos det mest stenhårda hjerta. De långa mörka gångarna, med de stora jerngallren, inom hvilka man hör de vansinnigas tjut och tandagnislan, måste ovilkorligen upväcka tankar på de fördömdas pina i afgrunden. Vi voro der vittne till de mest upskakande scener. Här en bokmal, som blifvit vansinnig genom läsning och som beständigt hade Grammatica latina och Puelides elementa? på läpparna; der en, hvars förnuft mörknat genom sorg öfver förlusten af något värderadt föremål. Och slutligen kunde man bland tjugo vara viss på att de nitton voro vansinniga af kärlek. Bland dessa sednare var det en som synnerligen intresserade oss. Han kunde vara omkr. femtio år gammal. Han syntes hafva varit en stor, ståtlig figur af fulla sex fots längd; men var nu utmerglad och mager som ett benrangel. De nakna, musklösa armarna utvisade att den arme fånen besatt en ovanlig armstyrka. Ett tofvigt, gråsprängdt hår hängde i oordning på axlarna och öfver den höga vackra pannan under hvilken de djupblå insjunkna ögonen vildt stirrade ur sina hålor, Derunder framträdde en välformad, svagt bugtad näsa, vittnande om energi och kraft. Et par buskiga ögonbryn beskuggade ögonen och gåfvo ansigtet ett hotan