Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1872, sida 2

Hör du icke att Rolf ropar dig? Du har ju sagt, att du älskar mig. Nåväl, kom då! Ha! du tvekar. O, kom, kom! Nej, hon går bort med honom. Afgrundsande! Han försökte resa sig upp, men sjönk utmattad tillbaka. ?Hon gick ju! Ha! ha! ha! ha!? Hans skratt rullade hemskt genom den långa gången. Han for med handen ett par gånger öfver pannan, liksom för att skingra en obeliaglij dröm. Anna, fortsatte han, du älskar mig bra ömt. Icke sant? O, din ömhet är obestridlig! Du älskar mig liksom en ny klalning. När den blir gammal och utsliten kastar man bhort den för en annan. Är det icke så? Du lutar ditt hufvud så ömt till mitt bröst och hviskar: Jag älskar dig öfver allting! Och så är din kärlek så stark, att du nästa ögonblick vänder mig ryggen, bländad af ett par gyllne epåletter och en vacker uniform. Hvilken upoffrande kärlek! O, det är för rörande! Ha! ha! ha! ha Det vilda skrattet gjorde ett plågsamt intryck på oss. Jag måste erkänna, att jag var rörd och jag tyckte mig se en tår skimra mellan löjtnantens ögonlock, men han skyndade sig hastigt att borttorka den. Dåren fortsatte: Tyst, Philar, hvad fattas dig! Ah, se der, en herre och en dam. Anna, jag känner igen dig. Och kavaljeren vid din sida. Åh, jag vet hvem det är. Ha! blod, blod! Sa skall jag då ändtligen få tillfredsställa min hämnd. Far nu till helvete, afgrundsande och tag din trogna fästmö med dig.? Han grep dervid hunden om halsen och riktade en dolkstöt åt