Den vansinnige. (Novell af Uektor) (Forts. fråa n:r 30.) Mitt skratt gjorde honom ännu vresigare. För att blidka honom svarade jag: Jag är af dina tankar i detta ämne, bäste Ernst. Men dessförinnan tycker jag vi borde efterse, om icke IY ... har åtminstone en märkvärdighet att erbjuda. vih fan ock! denna stad . Något, faller mig in, afbröt jag. Vihafva icke besökt hospitalet. Hospitalet! Jo, det skulle just vara något riktigt trefligt. Når s. k. klokt folk äro sådana träbockar, så sitta väl galningarna upträdda på eldgaftar, kan jag tro. Åh, hvem vet? Kanske just dårarna äro de enda som finnes lif i härstädes. Löjtnanten stod obeslutsam. Jag beslöt göra slag i saken. vBåste Ernst, fortfor jag, vi kunna ju ändå icke resa förrän i morgon. Och hvad skola vi eljest taga oss till här i dag, när tiden förflyter så långsamt. Det måtte väl ändå vara bättre, än att sitta här inne och kura från morgon till kväll, ty då blir tiden en evighet.) ?Ja, du har rätt, jag är redo att följa dig hvart du vill, utbrast löjtnanten, som hatade ensamhet mera än pest. Låt oss genast begifva oss af, tillade han. Sakta, min vän, sakta, varnade jag. Icke så häftigt på saken 1 Icke desto mindre gjorde vi skyndsamt vår