Mea för fan i våld, det här uttråkar ju oss i längdeu. Vill du som jag, bror R. . så packa vi genast in och resa ifrån det här förbannade nästet med sina dåsiga innevånare, som omöjligen kunna väckas till lif genom annat än på sin höjd genom några bastanta käpprapp. Orsaken till detta utbrott var för mig väl bekant för att jag icke skulle skratta deråt. Vi voro nämligen föregående dagen ute och promenerade. Då stötte en bonde något omildt till löjtnanten. ?Se upp, din drummel! ropade löjtnanten vredgad. ?Se sjelf upp! svarade bonden. Hvad säger du, din bondlurk, vill du jag skall lära dig mores? Mores! hvå ä dä för något? frågade bonden hånleende. Vill du veta det? frågade löjtnanten häftigt upbrusande. )Jda visst! Men kanske då å sålnt som hänger der å slinker?? menade bonden, pekande på sabeln. Detta var för mycket för löjtnanten. Nej du! Så ser mores ut, svarade han och i samma ögonblick dundrade ett par bastanta örfilar kring bondens öron; så att denne förlorade jämnvigten och tumlade öfverända. Lojtnantens bastanta spanska rör kom nu i listig rörelse och det var mig omöjligt att åtskilja de stridande, förrän bonden var alldeles blåslagen. Polis blandade sig nu i saken och löjtnanten fick med en femma plikta för omaket. Emellertid gladde det honom högeligen att åtmin