Nu inträdde jag och han tystnade genast. Det var omöjligt förmå honom att sjunga mera och han var dyster och tyst för aftonen, ehuru han eljest nästan alltid var glad. Efter tvenne månader tillbragta i glädje och trefnad, och hvarunder vi besökt alla vackra ställen i Blekinge, måste jag resa vidare. Det kostade icke ringa möda att få min vän att medfölja. Han förklarade bestämdt att han aldrig ville lemna Blekinge. Jag försökte med förnuftsskäl; jag upstälde hans vänskap för mig, hans pligt, hans heder och ära mot hans kärlek, och se, vänskapen segrade; löjtnanten slet sig med blödande hjerta från sin kärlek och vi reste vidare. De första dagarna gränsade hans sorg nästan till vansinne, men inom kort lugnade han sig och så småningom återfick han sitt fordna lynne. Yi reste till småland och foro der från den ena orten till den andra. Men hvart vi kommo förklarade löjtnanten att det var bara strunt och hade intet att säga mot Blekinge. En vacker dag i augusti månad anlände vi till W... Här som annorstädes började vi med att bese märkvärdigheterna, men som dessa voro särdeles obetydliga, tröttnade löjtnanten genast och svor på de tröga W .. . boarne som han ansåg såsom orsak till, att inga äfventyr erbjödo sig, tilläggande för att förstärka sanningen af sina ord: Det är, min själ, icke mycket värdt att utkasta sina perlor för svin. En vacker morgon då vi nyss voro upstigna, yttrade löjtnanten, som var vid ovanligt vresigt lynne: