blifvit mördade ombord på ett fartyg, som for till Karlskrona och att hans mor varit en Blekingsflicka. Liksom den drunknande griper efter ett strå för att hålla sig uppe, sökte han här finna vidare uplysning, men alla hans öfriga efterspaningar ledde icke till önskadt resultat och han upgaf slutligen alt hopp. I dess ställe kastade han sina blickar åt andra föremål och förälskade sig slutligen i en ung vacker Blekingsflicka, för hvilken han sedan sjöng sina romanser och hymner. Löjtnant A. var naturpoet. Hans sånger voro enkla och kraftiga, fastän kanske ej altid fullt öfverensstämmande i rim. Helst sjöng han i ensamheten. En afton t. ex. öfverraskade jag honom, sittande vid öppet fönster, knäppande på sin guitarr och sjungande en sång, af hvilken jag minnes följande: Se aftonrodnans glöd utbreder Sin purpur öfver land och haf; Naturen sig i gulddrägt kläder: O, om jag funne här min graf Och finge luften här inandas Se natten fly, se dagen randas, Se hösten gå, se vårsol le! — Hvad det är skönt i Blekinge. Jag alltid älskat Blekings dalar Och vördat dess så sköna berg, Gladt vandrat i dess gröna salar Mig speglat i dess sjöars färg; Men sedan jag min Hulda funnit Min lycka jag först fullt uphunnit Och önskar intet mera se. — Hvad det är skönt i Blekinge!