Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1872, sida 3

tyckte också, att det var rysligt och sprang ut igen, men jag kom icke längre än ut i den andra kammaren, der alla blodtunnorna stodo; då skrek fågeln, att jag skulle springa under sängen och gömma mig, ty nu kom han; och så kom han och hade med sig en jungfru, som var så vacker, att jag tyckte, att jag icke hade sett maken till henne. Hon bad så vackert för sig, att han skulle spara hennes lif. Men han brydde sig ej ett grand om det, hon grät och bad, han ref af henne kläderna och tog alt hon hade, och sparade ej ens hennes lif. Men på venstra handen hade hon en fingerring, som han icke kunde fåaf, då högg han fingret af henne, så att det hoppade under sängen till mig.p vJa, det är slätt icke som hos mig, sade härasten. yJo, hos dig var det! der är fingret, der är ringen och der är mannen, som hackade af deny, sade hon. Så togo de honom och slogo ihjäl honow och brände både honom och huset i skogen, (Slut.)