Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1872, sida 3

Tod till Swerige.) Har du glömt oss, wårt fädernesland? Har du flutit ditt hjerta, din Hand, Hör de barn, fom på främmande jord Hålla för än fin härliga nord? Hör de barn, hwilka tänkte på dia, Då du sjelf gick på armodets stig? Jör de föner som älska sitt hem, Fast der knädes för kvalmigt för dem, ch fom wända tillbaka en gåna, är def rymd är ej mera för trång? Har du glömt dem och fer med föratt, Hur de brottas med armodets makt? — Så wi sporde med sjunkande mod, Och der kom som en köld i wårt blod; Ty wi trodde det kärlekens band, Som oss höll wid wårt sädernesland, Det är brutet i stolthet och agg, Det är riswet af småsinnets tagg! Och mi kände i smärta od) Harm, Hur wår kärlek war mäktig oh warm, Och wi kände: förskjuter man den, O, få tommer den aldrig igen, Men beswarad i trofasta bröst, Stall den blomma med lyda och tröst. Se, då flög öfwer länder och haf Ett olivblad, som kärleken gaf! Se, då kom, när wi mulna just, Litet folften från fädernas kust, Och det hotande molnet förswann Men hwart öga i tacdsamhet brann, Ati det finns bortom hafwet ändå, Några trofasta bröst, som förstå, Att förakt bringar sjukdom och död, Men att kärlek ger styrka och glöd — Och till dem sänder sången, fast swag, Tack och hjertlig helsning i dag!