Ur en veterans lif. Herjeådalen är icke få fat: tigt på naturskönhet, fom man i allmänhet föreställer fig; de af Ljusnan med dess tillflöden bildade dalar med fin rika grönsta stida behagligt af emot de mörka bergen. Jjrån en by i S. foden har man t. er. en ganfta impossant anblid öfarer den omgilwande nejden och synkretsen begränsas först af de i wester upysljutande snöklädda fjellen hwaraf Sonz fjellet och Howerkenjjellet äro de närmaste. J denna by lefde och bodde en veteran ifrån wårt lands sista strider wid namn Modig. Liksom flertalet af sina fordna kamrater i ledet måfte han draga fram sitt lif i den yttersta fattigdom och försakelse, fom tilltog i samma mån helsa och krafter med ålderdomen aftogo. Kommo få misswärtåren på 30-talet, fom, om de än ide minskade mennislors barmhertighet, dock snängt begränsade dess utöfning. Liswet blef wår veteran outhärdeligt och tanken att sjelj befria sig från dess börda wann hos Honom alt mera insteg. Dod Hade Han ännu så myden kraft emot frestelsen att han ej på något sätt wille bära wåld på fig sielf, utan önssade helst att befrielsen måtte komma derförutan. Med sådana tankar umgids han tills hon på försommaren omkring år 1840 spårlöst förswann. Sedan man förgäfwes wäntar på hans återkomst några das gar och företagna efterpaningar i hela trakten wifat sig lika fruktlösa antog man allmänt att han genom dränkning afs händt fig lifwet. Weckor kommo och gingo. och fuart hade Rodige förfwinnande blifwit lemnadt åt glömslan, helst det i orten allmänna brödbekymret mest upptog allas tankar. En af Hans grannar, fom under tiden Haft metkroken till fin födkrot (bröd sans ide i hwarje kolja), gid en dag såsom många gånger förut, ned till Ljusne-elfroen för att meta, wäljande den gången det ställe, der genom Wemans och Herz jeäns infallande en mängd grenar och gräsbewäxta holmar bildas. Bäst han der Hoppar ifrån holme tillfholme blir han warse en karl ligga framstupa i gräset med händerna under ansigtet, oh han tänkte genast: der Ha wi nu Modigs lik. Men nej! fotsulorna, som waro wända åt honom, syntes hwita och friska. Han dristade gå närmare och ropa honom wid namn, och den för död ansedde wred huswudet åt honom och stirrade honom i ögonen med ihålig blid. Intet twifwel; det war Modig lijslejwande, och ej Hans lit. Jemt 40, säger fyratio dygn Hade Han legat här utan föda! — Ia, Herr iys siologer och läkare må twifla få mydet som helst; händelsen fan intygas af många ännu leswande personer, fom ej alle—— — —— —uLk