Norrländska Korrespondenten – 9 mars 1872, sida 2

der, ty han hade bjudit till gästabud; det skulle blifva ett fäste-öl. Då de hade spisat och sutto kvar vid bordet sade dottern i huset, att hon hade haft en sådan underlig dröm för ett par nätter sedan; hade de lust att höra, skulle hon förtälja den, men alla måste lofva, att de skulle blifva sittande stilla, tills hon var färdig. Ja, de ville gerna höra; och de skulle blifva sittande, det lofvade alla; kärasten också. . Jag drömde att jag gick på en bred väg, och hvar jag gick fram, var det strödt ärter.? a, det är liksom när du går till mig det, min vän, sade kärasten. Så blef vägen smalare och smalare, och den gick långt genom skog och ödemark. Det är likasom vägen till mig det, min vän? sade han. Så kom jag till en grön äng och till ett stort, vackert hus. Det är likasom hos mig det, sade han. ?Så kom jag in i köket; jag såg ingen menniska der; men under taket hängde der en underlig fågel i en bur, och då jag gick in i stugan, ropade den efter mig: Skön jungfru var dristig, men var icke altför dristig! )Det var likasom hos mig det, min vån, sade kärasten. ?Så gick jag in i kammaren; fågeln ropade detsamma, som den ropat förr; derinne var det så många draglådor, och då jag drog ut lådorna och såg ned i dem, voro de fulla af silfvertyg och guldtyg och alt det, som herrligt var.