Norrländska Korrespondenten – 7 mars 1872, sida 1

förkastades med alla rösterna emot 4, fom afgåfwos af Jaabet, Reinersen, Stav och Öbrum. Meddelanden från allmänheten. Några ord om skoltult. Någon gång, oc ej få sällan, bör man en och annan säga: barnen lära sia endast wanarter i stolan; och deraf drages den slutsatsen, att rer ei bålles tillbörlig aaa. Man gör sålunda anfpråt på, att barnen skola agas i skelan. Men huru? Trenne medel stå til burs. Det första är mar ningar, bet andra anmärkningar och det tredje kroppelia bestraffning. Hwad hielpa warningar ? : Det wet ju hwarje fader eller moder på samma göng de wäl weta att tillämpa kroppslig b firaffning, rerest warningen ej åtlyveg. Läraren Aris per under sådana förhållanden till anmärkningar. Lärjungen tager med, ofta nog glad min, fin anmärtninggbof, lemnar den tillbaka, påtecknad af målsman och tockes ej frukta för att åter få en anmärkning. Anmärkningen är utan werkan, sålunda nåste för witare förseelse det tretje medlet eller kroppslia bestraffning anwändas. Skolan blir en lärcanstalt, der underwisningen omwexlar med käpprapp, hårluggar, örfilar m. m. Lärjungen börjar hata läraren, läraren afskyr lärjungen. Då denne kommer hem, vå beklagar han fia, då 1yG: na föräldrarne wälwilligt till hang i nittienio fall bland bundra med osanningar utsmyckade bes rättelse, hwariagenom han ännu mera upmuntras och lögnaren står der med fräck upsyn, ej mera skiljer ban sig synnerli en från den på brottets bana wandrande lastens träl, Beklagen eder härs öjwer, men söken rätta tällan dertill, söken för: hindra werkan agenom att borttaga orsaken. Hwad är då denna. Den liknöjdhet, med hwilken aanz ffa många behanrlas, feran de lemnats i skolan. Men vet är ju ide ensamt skolans skyldiahet att upfostra utan, skolans och föräldrarnes gemensamt, aldraminst böra de senare med en wiss liknöjdhet åse den förras sträfwanden. Skolan och föräldrorne hafwa sålunda samma mål fig förela da och de böra samwerka, men för att de skola funna detta, fordras att ett föreningsbaud måste finnas. Detta är åter i första rummet ett förtroentefullt umgänge mellan lärare och målsmån och widare anmärfningsboken. Anmärkningen är mindre en dom öfwer lärjungens mindre goda flit eller ups förande, ben är snarare en lärares anteckning fia till minnes och genom att anteckna den i anmärkte ningeboken will han likasom säga: edert barn bris ster, är förswarliat i det eller tet hänseende. Ni torde fästa upmärkjomheten derpå och söka före fomma detta. Men då läriungens målsmän icke gör detta, är det ju klart att anmärkningen är af intet wärde för lårjungen, hwilken genom sitt upförande serermera årrager fig fmårare beftraffning, och blir snart nog räknad till antalet af dem, hwilka kunna räknas såsom oduglingar, fom en: dast bewista skolan för att fördrifwa tiren och utgöra en skam för fina kamrater och tet lärowerk de bewista. Wi sluta härmedelst. Wi hafwa endast welat wisa det dåraktina i den förestållningen, fom tors de finnas bog en oc annan, att barnen entast i skolan bör erhålla en sedig upfestran. Det tilllommer hwarje fader od moter att sträfwa derför, att med den största omsorg winnlåänaa sig om, att det goda i en skola kan af en lärjunge förwärfwas, icke förswinner i hemmet, att han ter aldraförst lär fig wigten af ett sediat och ans ftändviat lif, grundragen af menniskans böga mål, grundrag, hwilta i skolan böra utwecklas och utz bildas, men änyo utsås, ej heller i hemmet förs lväfwas. —1— Riksdagen.