vJa, min vän, och det är just ingenting att skratta åt, tycker jag. Men, af skadan blir man vis: jag skall hädanefter vara försigtigare. yDet vill säga, om en menniska kommer till dig en kväll och säger att hon håller på att dö af hunger, så ämnar du vänta till morgonen för att förvissa dig om att det verkligen är sant? UHar du glömt Robert Southeys vackra poem, Ihe Complaints of the Poor?D Kommer du icke ihåg: vAÅnd wherefore do the poor complain ? vJo, visserligen; men låt mig höra den om igen, dock helst på svenska, ty jag vet att du alltid försöker öfversätta hvad som slår an på dig.n Nå väl då: Fattigmans klagan. vUvi klagar fattigman altjämt?o en rik man sporde mig. Kom, följ mig ut en stundv, sad jag, oså vill Jag svara dig.n I kvällen gatan var så kall och hemsk att se uppå. Vi hade klädt oss mycket väl, men fröso alt ändå. Der kom en gubbe, — glest och grått var håret, — utan hatt; Jag sporde hvarför han gick ut den kalla vinternatt. Visst var det bistert, mente han, men hemma eld ej fans, Och derför hade han gått ut att söka hjelp nånstans. Der kom ett barn med naken fot, hon bad med röst så gäll; Jag sporde hvi hon ute var i denna bistra kväll. Jo, hennes far låg hemma sjuk och hungrig — svaret ljöd — Och derför skickades hon ut att tigga en bit bröd, Så satt der, för att hvila sig, en kvinna på en sten; På ryggen skrek en liten en, vidbröstet dito en. Jag sporde hvi hon höll sig der, då vinden bet så hvasst; Hon vände sig och tystade den lille i en hast. Jo, hennes man från henne gått och gett sig till soldat, I kväll hon fåfängt hade tigt en vrå och en bit mat. Jag till den rike vände mig — hans öga glänste vått: — vIvi klagar fattigman? du sport, onu har du svaret fått. o vJa, du har rätt: i tvifveluktiga fall vill jag tusen gånger heldre riskera att ännu flera gånger bli vkrigad, än att låta en kanske verkligen nödstäld medmenniska förgås, der jag kunnat hjelpa. Låt oss återvända till staden. (Slut.)