som woro ännu wärre tilltygade än jag. Ännu aldrig Hade de arma soldalerna så wädt mitt medlidande vd) min Öms fan såsom nu, då jag sag dem här midt i fina lidanden och smärtor, om hwilka man på flagfältet ide fan göra fig något begrepp. Det låg en märklig ljulhet för mig uti att umgås med dem, hjelprikt bistå och uppmuntra dem; få godt jag förmådde sökte jag genom deltagande lindra deras sista ögons blid, fom ffulie gå hädan. Midtibland dessa nya ting, fom rörde mitt hjerta, glömde jag min fiende, ty så kallade jag ännu altid den, hwilten hade nckat mig en bägare kallt matten. Efter slagtningen wid W— blef en mängd fårade förda lill wårt hofpital; alla salarne woro fulla, den hetta som uppstod mar försträdlig. Från alla sängar ljöd nu det bed jande ropet: mwatten! mwatten! — Jag fit mig ett glas och ett krus läskande, genom is affyldt mattar, od) rädte hwar och en fom begärde denna dryck. Då jag sålunda skred framåt midt ibland sängarne, säg jag wid slutet af raden plösligt en man uppresa fig från fin bädd, samt med ihålig stämma ropa watten I waatten! Der stod jag såsom för stenad; alt i wida salen förjwann för mig; jag såg endaft honom — det mar den, hpwilken nekat mig bägaren fallt matten. Jag nalkades, men han kände ide igen mig, utmattad siönk han tillbaka mot kudden med ansigtet wändt mot wäge gen. Då erfor jag inom mig en alt starkare rörelse af more de och en stämma, Jom rätt tydtigt tilltalade mig: Ju, få honom förbi, gif åt alla, fom äro omkring honom men ide åt honom; nu, tag ut hämnden! — Men äfwen en annan röst förnam jag 1 mitt inre; genljud af min moders lärdomar. — Denna röst sade till mig: Min wänn! det är i dag den stunden, då du kan wedergälla ondt med godt, då du fon förlåta. Så gå då och gif din fiende att drida, — En mäkiig rörelse drog mig till hans jäng, jag lade min arm under hans hufwud och närmade begäran till hans brännande läppar. Jag skall aldrig förgäta det utdryd af wederkvidelse, jom upreglade fig på hans drag; jag skall als drig heller förgäta den blid, hwilten han lät hwila på mig. Han fade intet ord, men jag fåg, att hans hjerta war djupt upprördt. Jag bad fältslären om tillåtekje att få taga denne sjuke under min särstilda wård, hwilket han lofwade, tilläggande att man wäl maste aftaga ett ben på honom, dock war det ide sannolilt, att Han skulle gå med lifwet igenom. — Jag stötte Honom dag och natt. Länge framhärdade han i sitt stillatigande; men en dag, då jag juft slulle gå från Hans säng; griper han mig i roden och håller mig kvar. Jag Mms tar mig till honom och Han säger med dämpad röst: Ming ni, att ni en gång bad mig om en dryd? — (Ja, min fame rat, swarade jag, men det år en gammal historia som ingenting nu har att betyda. — För mig är det ide jå, ywarade han. Jag wet werkligen ide Huru det war med mig den der dagen. Löjmanten hade kallat mig en skojare; jag hade feber, jag war ond, jag hade råkat ur fattning. Nagra ögonblick derefter stämdes jag öfver hwad jag gjort, men dä mar det för sent. I desja två år har jag fökt ef ter ev hwar jag kunnat, för att få be er om förlåtelse. När jag lände igen er, tänkte jag vå eder ord och Har haft ångest derför. Säg, mill ni förlåta mig Jag hade sökt Honom i uvå år för att hämnas; Han hade sökt mig för att ödmjuka fig för mig od) be om förlåtelse. Kamrat, fade jag till honon, du är wida bättre än jag; låt oss ide mer tala derom! — Jag war sedan närwarande när hand ben aftogs, och då jag såg huru Hans swaghet Has stigt ökades, fid jag honom så fär jom en broder. Han mottog lugnt underrättelsen att imtet hopp mar om tilljriffnande, och dikterade för mig ett Bref till fin syster, samt gaf mig uppdrag att öswersända det och ett par saker, jom han ännu egde. Sedan bad Han att få tala med paftorn, en wördig gråhårsman. Wid slutet af deras samtal jragade den döende, om det ej i Bibeln fanns ett ställe, der det war frågan om en bägare kallt watten. Jag ber dig, sade jag, tala ide derom, du gör mig omdt. — Men han swarade mildt och wänligt: 7Du met det ide, min kamrat, hwad du har gjort för mig, då du ide nekade mig denne bägare kallt matten I Harads ord äro desja, fade pastorn: Dn fom gifwer en af de ringaste mina bröder allenaft en bägare kallt watten i Mitt namn, sannerligen säger jag eder, det skall ide blifva honom glömt., — Och fan jag räkna derpå, frågade widare den sjnke, att jag är af dessa rinz gaste, hwilka Herren anser såsom fig tillhöriga. Mot aftonen fade Han till mig: INu är det mig fom more jag åter ett barn, more ännu i de dagarne, då jag mar hos min mos der, och hon lät mig bedja min bön innan jag somnade. Jag will octså bedja den i denna afton. — Han gjorde det, lade fig sedan ned på kudden, Hans ögon tillslötos, Hans läps par rörde fig ännu ett ögondlid — och jå war han ingånz gen i ewigheten.