Hwarjehanda. Följden af girighet. Då en gång en girigbuk på en marknad blef biten af en håst oh omtalade sitt missöde för en af fina mwänner, anmärkte denne leende: Det kommer fig af hafrebrödet du äter. Provinsiala begreppsvarianter. Hur går det nu för Hans der borta det nya huset? frågade en prest fin sljutsbonde. Ad, swarade denne; han har alldeles för många passioner; nu har återigen en fo dött för honom. Den blå löjtnanten. I en wiss stad bodde en hederlig borgare, färgare till yrket, hwillen ödet förlänat en ung, täck hustru. Hwad hände? His storien om Venus, Mars och Vulcanus fick, få på ftod man, en ny illustration. En oemotståndlig löjtnant förälskade sig i den unga frun och eftersom han war oemotståndlig få suckade han ide förgäfs wes. Men wår färgare mar waksam; samma af: ton då de båda älskande beslutat fitt första rendes vous passade han på den närgångne störaren af den ärtenskapliga friden och lyckades att hals öfwer hufwud kasta honom i en fyp, fylld med den wackraste himmelsblå färg. Kluck, kluck, kluck lät det i lypen, men den swartssjule bläfärgaren war ingen mördare, hwarför han drog upp delinlventen innan han blifwit kväfd och förpassade Honom, på det wid sådana tillfällen wedertagna sättet, genom Por ten ut på gatan. När den olycklige Don Juan wäl hunnit torka, befanns det att färgen så bitit in sig i huden, att han såg ut i fisiognomien som en Ådonis, skulpterad i lapis lazuli. Hwad mar att göra? Han bönföll hos fin regementschef att denne måtte förftändiga färgaren att godtaöra fin rörbrytelfe eller med andra ord rentwå sitt offer. Öfwersten gick, uträttade sitt uppdrag, men den mest flödande wältalighet kunde ide från den före törnade färgaren utpressa något annat swar än: Ren kan jag aldrig få honom, ty färgen war äkta, men om det behagas, skall jag gerna färga honom grön! Detta törer emellertid ide Ha bes höfts, ty löjtnanten säges i förargelsen ha fått gulsot och mäste enligt alla grunder för färgblands ningar för närwarande wara grön fom en papegoja. En bägare kallt watten. Jag aiorde för någon tid sedan en lång resa på en amerikansk järnwäg; das gens hetta mar trydande, och min reskamrat war en officer af amerikanska kavalleriet, fom deltagit i flera fälttåg mot södern. Han meddelade mig en mängd tildrageljer från detta mördande krig, af hwilka docd ingen gjorde fådant intryd på mig fom den nedanstående. YDet war på morgonen, så berättade han, efter en dyrköpt seger. Jag hade erhållit uppdrag att öfwerbringa en depesch till armens eftertrupp. Wägen mar få tillftängd af artilleritrupper, att det war swårt att komma fram; wid mids dagstiden hade jag knappt hunnit haljwägs, och luften war trycande od) glödande. Moln af damm uttorkade min gom, min flasta war uttömd, och jag kände mig förbi och utmats tad. Då fåg jag mid sidan af wägen en rit fälla strömma, mid hwilken flera soldater gjorde raft och fylde fina flaffor. Jag skulle gerna frigit af för detsamma, men min häft giorde få ursinniga språng, att jag måste afstå från förjölet, och fid derför uppbära åtlöje af den lilla skaran, fom lägrat fig mid wattnets brädd. Jag mar utom mig af wrede öfver mitt missöde, gjorde min flaffa lös och wände mig till en soldat och bad honom fylla den. Det war en stor karl, med ett mörkt och skarpt tecknadt ansigte; doc wäntade jag ide att ur hans mun få höra det hån med, hwillet Han yttrade: Fyll du din flaska fiell. Dessa ord upptände hos mig en namnlös förbittring. mUsling, ropade jag, måtte jag en dag träffa dig förfmäts tande af törft och tiggande om ett glas kallt watten, att jag må få den glädjen att på samma sätt neta dig det! — Härpå satte jag sporrarne i hästens sida och jagade framåt. En mil längre fram blef det mig genom en liten medlidsam negers hjelp möjligt att släda min törst och äfwen wattna min häst. Jag rädte Honom derför en handsull mynt; men när jag jemnförde den manliga tienstsärdighet med hmilken han fom mig till bistånd, med mina landsmäns och mapens kamraters uppförande, få kände jag mig upptänd af hat. Den folratens ansigtsbildning, fom gjort få illa mot mig, hade inpräglats i mitt minne, men jag tänkte blott på att hämnas. Under twå års tid upphörde jaa ide att på flags fältet och i hojfvitalerna fortsätta mina efterspaningar och ändtligen inbröt hämndens dag. Ett år efter blef jag i följd af ett erhållet får intagen på hospitalet i Washington. Ånnu mar jag ej i stånd att åter slöta min tjenft; under mitt tilfriffnande gid jag ut och in i höfvitalet. och anwände tiden att sköta de sjuka och fårade,