något trött af sitt häftiga lopp, och den unge mannen hade icke svårt att hålla honom medan han hjelpte Elisabeth att sitta upp. Derefter fattade han tygeln och satte sig i gång för att återföra springaren och amazonen till deras utgångspunkt. Under tiden berättade han för Elisabeth, att han på afstånd hade bemärkt den skenande hästen och skyndat dit för att om möjligt vore förekomma en olycka. Oaktadt alt bemödande hade han icke kunnat komma fram i tid för att mottaga henne i fallet. Alt detta yttrade han utan att enda gång vända hufvudet åt Elisabeth, som under andra förhållanden helt visst skulle funnit sig mycket stött öfver att icke mera än så ådraga sig hans upmärksamhet. Vid hemkomsten hoppade Elisabeth lätt ur sadeln, utan alt vänta på hjelp, och skyndade upp på sitt rum, kvarlemnade sin riddare, som just stod i begrepp att aflägsna sig då husets herre utkom på trappan. I få ord underrättades han om äfventyret; han bad för all del att den okände måtte stiga in och hvila sig några ögonblick. Bekantskapen var snart gjord: Axel v. R. — det var den unge mannens namn — omtalade att han var son till en godsegare i trakten; han hade rest ett par år på kontinenten och kommit hem först för några veckor sedan. Den gästfrie värden ville naturligtvis icke släppa sin nye vän ifrån sig innan de fått besegla sin bekantskap vid bordet och med glaset i hand. Äfven han hade sett sig omkring i verlden, och mellan personer som rest mycket är isen snart bruten. Också lät hr v. R. icke länge bedja sig innan han antog inbjudningen.