Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1872, sida 2

sätta dig emot ett infall, som är så lått att tillfredsställa? Jag ber dig, snälla morbror. Du vet ju att när jag fått en ids i mitt hufvud, så kan jag omöjligen få den derur.? Nå, om jag skulle ge med mig, vill du då också lofva att snart utse åt dig en man? Ja, det vill jag, och långt ifrån att bryta halsen af mig, är det mera troligt att jag får rätt på en ny friare under min ridt. Hvem vel? jag kanske för honom med mig tillbaka hem. Elisabeth var, som man väl redan funnit, ett bortskämdt barn hos sin gamla morbror, som på henne hade öfverflyttat all den ömhet han förut hyst för sin syster, Elisabeths mor. Hedersgubben försökte väl emellanåt att taga en myndig ton, men han slutade alltid med att gifva efter för den kära flickans nycker. Hur var det också möjligt att motstå denna strenståmma och denna förtrollande blick? Den stackars morbror kom aldrig långt med sitt motstånd, och Gud vet om han icke till och med enkom ställde till sådana der små simulacrer endast i afsigt att framkalla systerdotters sista argumenter, som bestodo i smekningar och kyssar. Han gjorde nu som alltid, — han gaf efter; och Achilles stod snart betslad och sadlad utanför trappan vid Trasteboda. Elisabeth, som hade skyndat att påtaga sin riddrägt, hoppade lätt upp i sadeln och fattade tyglarna. Glöm icke att ha med dig en man hem, ropade morbrodern skrattande, Nej bevars; var lugn du morbror, svara