Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1872, sida 2

gerna. Hvad var han? Ingen kunde säga det. Han var borta, och vi skulle — ty kan man icke vänta alt af en förtviflad älskare? — frukta allvarsamt för honom, om vi icke hört den sköna Marys afskedsord: ÅJag vill ändå vänta på dig. Det var en skön, solig höstmorgon och farmare Blifkins försökte just att sätta ett stöd till vinstocken, som slingrade sig upp åt husets framsida och hotade att nedbrytas af sin öfverlastade tyngd. då i detsamma en prydlig vagn, hvarpå en hel del tunnbindarevaror voro konstmessigt uplagda, kom rullande, och den som körde var ingen annan än Lukas Jordan. Med ett hopp var han ur åkdonet, och med raska, elastiska steg, hvilka utgjorde en betydlig kontrast mot hans förra bekväma och tröga rörelser, skyndade han till trädgårdsgrinden. God morgon, hr lifkins, tillropade han farmaren, jaq har hört att ni behöfrer några tunnor och vinfat, det kan hända jag har några med mig som skulle passa. Hvems är arbetet?? frågade den gamle mannen, i det han opnade trädgårdsgrinden och gick bort till vagnen. Mitt eget, svarade Lukas med en ton af förlåtlig stolthet, och jag tror, fortfor han, att jag dristigt kan täfla med hvarje tunnbindare i hela staten. Hr Blifkins underkastade arbetet, det ena efter det andra, en sträng granskning. Det kan låte sig göra, sade han kallt, då han hade undersökt och nedsatt pa marken det sista fatet af hela laddningen. Hvad vill nt ha härför? frågade han slutligen.