Norrländska Korrespondenten – 27 februari 1872, sida 2

händelse att denna förmögenhet — såsom det tusende gånger händt och ännu händer — lider skeppsbrott. Hur vill ni då sörja för er framtid? Hvartill använder ni ert unga hufvud och edra tvenne kraftiga armar? Vet ni ock att bruka edra desamma? Hvad förstår ni. Att blifva förhörd på dylikt sätt och vis var Lukas alldeles icke beredd på. Han stirrade förlägen på frågaren och förmådde ej frambringa ett ord. Jag menar att ni dock har besökt ett kollegium. Uvilken väg har ni valt? Ingen, min herre, ty jag tänkte — —. Vller drifver ni för närvarande något arbete 2 Nej, herre; min mor menar, att med den förmögenhet, jag en gång skall ha, alt sådant är äfverflödigt. Menar er fru mor detta? Inte så illa! Men när jag ser er stå der, en kärnfrisk, välbygd man på tjugo år, och tänker att i hela ert lif ni ej har förtjenat en dollar guld, men niborde blygas, både ni och er fru mor rOch ni vill ha min dotter till hustru, fortsatte den gamle sin genom några kraftiga drag ur pipan afbrutna ståndoch strafj predikan. Nå jag har gifvit Mary så godt tillfälle till sin upfostran, som någon flicka i hela staden kan ha erhållit, och hon har äfven väl nyttjat detsamma. Men om hon, trots alt detta, icke forstod att arbeta, ville jag ej erkänna henne som min dotter. Jag kunde hålla mig mera än en piga, men jag gör det icke. Hon skall förbli den leende, glädjestrålande, rosenkindade flicka, som hon är, jag vill ej ha någon svag, blek dam med magplågor o. s. v. Jag har