Stockholms Korrespondens til Nya Norrländska Korrespondenten. (Genom Swenska Telegrambyrån) Den 21 februari. Då ett af hr Swen Nilsson i Österslöf uti An: ra kammaren framstäldt spörjsmål till h. exe. ustitie-statsministern wäckt ett wisst upseende, med ela wi det hår nu fullständigt: Riksdagsordingens 34 Y innehåller att wid rikstags öppnande å rikssalen bör konungen eller, då han få för odt finner, någon af statsministrarne föra ordet, ch 35 S, att, vå riksdag skall afslutas, konungen, jelf eller genom någon af statsministrarne, bör örklara rilsdagen wara afslutad. Denna grund: ag innehåller således ingen föreskrift, att något al af konungen skall hålas wid riksdags början ller afslutanre. Som wi weta, är det likwäl vanligt att så sker, och detta bruk anser jag ej böra klantras. Men hwad mi ide weta är, om essa tal uttrycka endast h. m. fonungens enftilda änelor, tankar oc sträfwanden, eler om, hwad ulen innehålla, må anses som uttryck af gegerin: sens upfattning af wissa frågor, få att defs ftällning till sådana och följaktligen äfwen till repre: sentationen af vet få kallare trontalet fon bevöme mas. Om det i allmänhet är af wiat för repre: sentationen att hafwa kännedom huru härmed för: håller fin, eller kanske rättare kännet om om fjelfwa ursprunget till hwad som yttras i trontalet, så ökas denna wigt stundom af talets innehall, hwilket fan wara eller blifwa sårant, att landets wälfärd blir deraf beroende. Det bör derföre wara en önskan och — hwarföre icke äfwen en rätt att representationen wet, om den fan betrakta trontalet såsom en regeringshandlina. DÅ tonuns gen ide personligen behöfwer yltra fia, synes det fom man kunde vd) borde det; men innehållet har någon gång warit sårant, att åtminstone jag ännu är i owifhet. Så yttrade h. m. konungen wid afslutandet af sistlidet årg lagtima riksrag att van för landtförswarsfrågans lösnina war betänkt att sammankalla en urtima ritsdag. Då man erinrar sig hwad som yttrats och passerat, sawäl före fom efter detta uttalande, finner man an ledning tro, att det war regeringens ord man hörde, men andra omständigbeter, fom jag ej an: fer mia här böra witröra, gifwa Ailtig anledning till den förmotan, att det ide få war. För att winna uplygning i denna, såsom jag anser, win tiga omftänvighet är det iag anhåller få fram: ställa följonde fpörjemål til h. exc. justttiestotsministern: Om h. m. konungens yttrande wid afslutandet af sistlidet års lagtima ritsvag, att h. m. för ytterligare behandling af frågan om landt. förswarets ordnande, war betänkt att, om icke oför: utsedda hinder mätte, sammantalla en urtima rifgs dag, hade förut warit föremål för öfwerlängning ech beslut inom statsrådet? Hr justitie-stateministen beswarate detta i dar i ungefärligen följande ortalag, som wi i hast antecknade: Någon twekan om detta spörismåls rätta ins nehåll har hos mig upstått till följd af den bubbla betydelsen, i hwilken det deri förekommande ordet ftatsråret fan upfattas. Dermed fan nämligen förstås dels sammanfattningen af ala fratåråvetedamöterna, såsom ett helt för fia, närmast mot: swarande hwad som betecknas med uttrycket ftatsrätsberedningen, dels statsrådsledamöterna såsom samlade omkring konungen, vå regerinasmalkten af honom utöfwas. För antagandet att den förra betydelsen warit i spörijsmålet afsedd talar det vinom hwilket står framför ftatsrädet och tik: fom bortwisar all tanke att någon personlighet utom statsrädsledamöterna funnes tillstädes, äfwensom vet för mig åtminstone wore ett ganska fremmande uttryck att konungen öfwerlade eller beslöte inom statsrådet. Å andra siran är jag dock fullt förwissad att hr Swen Nilsson likawäl fom någon annan känner att statsrådet, säsom sådant, ej tilllommer någon beslutanderätt och att — — DI—I—— —