Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 3

Då ljodo genom rymden sorgligt klagande toner, hvilka dock snart uplöste sig och bortdogo i en ljuf harmoni. Den rike mannen var nu död, och likväl sågs ingen sorgens tår falla vid hans bår; mam i siden svepte de hans lekamen, och på den plats, der han jordades, reste de en glänsande marmorvård med gyllene inskrift. Dock, knapt hade detta skett, då himlen på en gång öfrertäcktes af mörka åskdigra moln; stormen började ryta och blixztarna korssa hvarandra. Annu ett ögonblick — och en klar ljungeldsstråle bröt fram ur skyarna, träffade det tornprydda slottet och kastade dess murar öfver ända. Derefter kom en stor mil och visade sin kraft, och nu var alt jämnadt med jorden, icke blott palatset, utan äfven den granna minnesvärden. Och der den sednare stått, sköto tistlar upp ur marken. De frodades väl, ty de hade sin näring i en syndig menniskas lekamen men i en kommande dag skall kanske odlarne utrota dessa; det skall åter växa grönt på den dödes mull, och blå och hvita blomster skola der spira upp, tolkande ett språk, mer betydelsefullt än det, den fordna marmorstenen innehållit, och likväl blott hänvisande på enkla ord: himmel och försoning. Till dalens innevånare kom budskapet om hans broders död, och detta blef den första sorgen i hans frida hem. Det väckte tanken på hans egen förgänglighet och ett ovisst tillkommande. Fördjupad i betraktelser häröfver gick han i den stilla kvällen under popplarnas hvalf. då den välbekanta harpan plöts