Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 3

I jordlifvets strid, I våren må ana Förnyelsens tid! Väl får du bland himmelska stjernor, en gång, Ett djupare svar, Der dagen är klar Och sanningen diktar serafernas sång. O, vänta, du hinner Nog målet en dag, Der tolkad du finner Den eviges lag. Så ljöd sången. När den var slut tystnade äfven harpan; men hän öfver den skimrande blomstermattan sväfvade en lätt kvinnogestalt, ljuslockig och fagerkindad. Den liknade fullkomligt den ungmb, som den fordne tiggargossen en gång i sin slummer sett, samma himmel i ögat, samma rosor på läppen. Men snart försvann åter synen, och en stark ängslan upfyllde från denna stund den ensamme broders hjerta. Denna längtan var dock icke bemängd med den tärande oro, hvilken hos jordens barn är så vanlig; nej, den var förenad med en innerligt ljuf känsla, en försmak af sällhet, som visade alt det närvarande såväl som det kommande i ett mildt rosenskimmer. Och dalens innevånare fortlefde med glädtigt mod sina dagar; omsorgsfullt såsom hittills skötte han den växande plantan och räckte en hjelpande hand åt sin lidande nästa. Sa förgingo dagar och år snabbt och af ynglingen blef omsider en gubbe. Denne bar visserligen snö i sina lockar; men i hjertat bodde städse kärlekens eviga eld. Och alt oftare