Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 2

klinga i höjden. Och så blef det åter tyst men fåglarna sjöngo ännu gladt mellan rod. nande rosenhäckar, och deras jubel höjde sig klar ända till slottet på bergets hjessa. Deruppe försjönk den unge herrskaren snari i den vekligaste yppigh:t och lemnade alla sina passioner ett ohejdadt lopp. Tjenare utsändes vidt omkring, för att sprida förderf : de boningar, der den fordne tiggaren under armodets tid blifvit afvisad; men de nodens barn som infunno sig i hans eget palats blefvo af honom sjelf vida omildare afvisade än han någonsin blifvit det, och han forbjod dem strängeligen att vidare visa sig vid hans dörr; ty deras åsyn väckte hos honom blott förargelse och vrede, emedan den påminde om all den förödmjukelse han under förgångna dagar lidit. Dock! — de afvisade förgingos likväl icke i sin nöd; de sökte och funno hjelp hos dalens innevånare, som i sin godhet bad dem förlåta den omilde brodren; men deras förbannelser nådde ändock slottsherrens öron, och med dessa hörde han då äfven alla de välsignelser som tilldelades hans broder. Detta kom afunden att vakna, och när han nu åter från de höga slottsfönstren kastade en blick ned åt dalen, tyckte han, att dess träd och blommor voro långt härligare än förr. Då vredgades han och sände sina tjenare dit ned, för att förstöra den sköna parken och äfven hyddan derinne. Alla tjenarena drogo åstad, men när de nedkommo i dalen stod der ett töcken framför dem och förvillade så deras ögon, att de o