Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 2

ren stodo välklädda tjenare, afvaktande hans minsta befallning. Upp rusade den förbländade ynglingen och genast hjelpte tjenaren honom att ikläda sig en rikt smyckad drägt. Det glänste i hans ögon, men orolig skyndade han ut från sofrummet, för att rått öfvertyga sig att han nu verkligen var i besittning af det utlofvade slottet. Hvar han kom rådde den högsta prakt. Ståtligt utstyrda tjenare helsade öfver alt med vördnad sin herre, och vid hvarje dörr stodo retande tärnor och strödde blommor för hans fötter. Men herrskaren gick ut på borggården och nu först såg han hur angenämt hans broder bodde der nere vid bergets fot. Tusen fåglars kvitter hade redan väckt denne, men icke i ett yppigt sofgemak, utan i en enkel upförd hydda, der den rena morgonluften fritt skänkte sin svalka och der tjusande klängväxter förtroligt tittade in genom de öpna fönstren, spridande helsa och vällukt äfren till det inre af bostaden. Glad stod ynglingen här upp, och när han, lugn, trädde ut ur sin hydda, befann han sig i en skönt blomstrande park, der de härligaste rosor skimrade mellan skuggiga fruktträd och der doftande jasminhäckar i friskaste fägring visade sina hvita jungfruliga blommor. Det var en skön tafla af oskuld och frid, hvart hon vände sitt öga, Då nedföll han på sina knän och blickade hänryckt upp mot himlen och när nu solen lyste på hans anlele, glänste andaktens tår klar i det fromma ögat och i detsamma for en sakta vind genom de höga poppelkronorna, och milda harpotoner