Norrländska Korrespondenten – 24 februari 1872, sida 2

möjligt kunde finna den plats de skulle föröda. De återvände således alltid efter många fruktlösa försök med besked: Hatt de ej förmådde uppfylla denna befallnings Men deras herre blef nu orolig, ty han markte att hans makt var ringa. Sjelfva tårnornas ros och de hrypande tjenarnes smil gjorde honom intet noje mer, och dertill började han storligen frukta för sina skatters möjliga förlust. Och han blef alt mer och mer ängslig till sinnes, och då han om natten hvilade på den yppiga bädden i sitt gyllene sofgemak, vek sömnen från hans ögon och han hörde blott de olycksbådande ugglornas skrik, eller de gnisslande väderflöjlarna på de höga slottstornen, Då svallade blodet häftigare än någonsin i hans ådror och hjertat klappade hörbart i den dystra natten. Ångest och fasa öfverväldigade honom, och så träffades han en morgon mållös i sin säng. Det sågs att döden var honom nära. Men folket, som det hörde, sade att han blifvit rörd af guds finger. Och alt mer och mer maktlös låg han der nu, men ingen kom till hans bädd för att trösta honom i hans vedermöda. I slottet var det dock en stor upståndelse: ty tjenare rusade der om hvarandra, för att rycka till sig alt hvad dyrbart var. Några af de djerfoaste trängde sig till och med fram till sin herres dödsbädd och beröfvade honom sjelfva de dyrbara smycken, som prålade på hans vissnade händer. Men han betraktade dem blott med stela stirrande ögon, och en tung suck arbetade sig fram ur det kvalda bröstet. Det var hans sista andedrag.