(Genom Swenska Telegrambyrån) Den 18 februari. Wid början af förhandlingarne i går uti Ånbra tammaren begärde schefen för landtförfwardbepartementet, hr statsrådet Weidenhjelm, som först i förrgår kunnat, efter öfwerständen fjutbom, återtaga utöfningen aj sitt statsräåtsembete, ordet. Wi skola försöka att något få när fuls ständigt, i betraktande af ämnets wigt, ätergifwa bang yttrande: Jag har begärdt orvet, fade br statsrådet, med anledning af twänne inom denna tammare wäckta motioner, angående uphäfwandet af den för bewäringspligtiae mergifna frikopningsoch legningsrättigheten. Då jag ssjälf redan innan ritedagens början, för fonungen anmält min asint att i samma syfte framlägga underdånigt sörslag och dertill erhällit hans bifall, men genom min inträffade fjutvom blifwit hindrad säwål att befordra detta förslag till handläggning, fom att, af de omnämnda motionerna förekommen, bär yttra mig wid deras remitterande till lagutskottet, — stlyndar jag i bag, begagnande det första tills fälle min helsa medgifwit, att inför rifsdagen uts tala de lifliga sympatier, med hwilta lag omfattar det i bäre fosterländskt och militäriskt intresse önskwärda uphäfwandet af ofwannämnda bewär ringspligtige nu medgifna rättighet. Jag har de sto mera stäl att förorda detta uphäfwande, hwilfet fasthäldre är en prinsips än en organisationsfråga, emedan det ffulle göra wärnepligten inom wårt (and till en sanning och, genom att fålunda lemna ett fastare stöd för beräkningarne, undanrödja en bland de wäfentliga swåriaheterna mid upgörandet af ett mobiliseringsförslag samt i icke ebetyclig män underlätta arbetet på en förbätt. rad förswarsorganisation, enär det medaifwer mig att utgå från grunder, fom af båre konung och rikstag äro gillate och faststälda. De lifliga önftningar, hwilta wid flera föregående rifsragar blifmit af representationen uttalade, att wärnepligten må blifwa sanning och den emständigheten att jag under min sjukdom blifwit genom förflag i denna rigtning wid innewarande riksdag förefomrmen af twänne representanter, ingifwa mig de bästa förhoppningar om denna så wiatiga frågas lyckliga lösning, bwarför jag nu äfwen torde böra inskränke mig till ett warmt instämmande i be, angående detta; ämne, afgifna motionerna oc få: medelst undanrödja all twekan om huru de uppfat: tas af regeringen, hwars interesse för deras antagande jag äfwen framdeles, när frägan kommer att i kammaren behanrlas, torte få tillfälle att ytterligare ådagalägga. Sedan man utsett walmånnen för juftitieombudsmannawalet diffuteradeg i båra kamrarne br Rutbergs motion om att nedsätta annuiteterna för ett bewiljart odlinzelån å 14.788 rdr 80 öre åt Kulkola byamän till halfwa beloppet. Då kongl. m:t ide bifallit byamännens anhållan om proposition till riksdagen och vå mir 1867 årg riksdag motion i ämnet blifwit afslagen hare ftatgutffottet äfwen nu afstyrkt nedsåttningen. 3 För: sta kammaren sökte hrr Almqwist, Nordström och Wallenbera göra kommissevationsskäl gällande, bwaremot hrr Funck ot, arefwe af Haglas fram: böllo frågans prinsipiella del och att man ide ufan de mest ömmande omftändigbeter borde efterskänka emellan staten och enskilta kontroherade wil. for, för att ide skapa farliga prejudikat; och nås ara färffiloa ömmande omständigheter wore här ej för handen. Resultatet blef att Första tammaren med 48 röster mot 37 afslog motionen. J Andra kammaren deremot bifölls motionen med den betydliga åmajoriteten af 166 röster mot 57. Härwid företedde fig det märkliga förhållandet, itt brr C Jfwarson, J. Rundbäd och frih. J. Sricson, fom förde utskottets talan och wanligen unna betraktas såsom ultryckande majoritetens,