Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1872, sida 3

Alex Dumas. d. äldre. J Paristidningen Figaro berättas följande ut den äldre Dumas lif: För att riktigt funna föga fig känna D. i hela hang egendomlighet måste man ha suttit till bords med hos nom: ty här, midt ibland fina wänner, wisade fig den store fojören sörst i hela fin glans. De förtrogna wännerna fome mo till honom lika obejwäradt sam de stulle ha gått in vå en restaurant. Bordet wor altid dukadt för fem eller fer gäs fter, och wanligen injunno fig mer än ett dussin. Herrn i hufet gjorde fig högst sällan beswär med att kläda fig; fom han nästan altid arbetade ända till mållidens början od) wid cigarren återwände till fitt strifbord, tom han wanligen ut tiu gästerna i morgonkostymen, tofflorna ide ens altid unbantagna. Med öfwer bröstet oknäppt skjorta kände han sig bäst stämd för att lägga för ur sitt inres rita förrådstammas re. Ett historistt namn, som händelsewis blef uttaladt, mar ofta utgångspunkten för ett längre föredrag; ty han hade läft alla möjliga gamla krönikor, och hwad han hade läst förs blef litjom ingräfdt i hans minne. Den ringafte historissa händelse förwanlades lill roman, så snart de fom öjwer hans läppar. Dumas war sjelswa inkarnationen af jranst espitt, sändigt färdig både till anfall och örwar. Då han försa gången åt middag hos sin fon i det lilla hotall, fom denre bade hyrt i Meleswille, och der två eller tre ömtliga träd sluue föreftälla en trädgård, jade han: För all del, öppna fönftret ull din matjal, 1å att din trädgård fan få en smula uft! . Dumas fade wanligen du til alla menniffor, med undans tag af biljettjörfäljaren Porcher. som kände fig sårad af, att ide den store striftställaren behandlade honvm med samma förtrotighet som fina wänner. Till jöljd deraf uppstod en dag dem emellan följande samtal: Herr Dumas, fade pordjer, jag stulle wilja be ev om en tjenii. — Ja, det går an7. — .ÅJaa stalle gärna wilja bli duad af min tids störste man. — åla ja, min föra Border, will du låna mig femtio louisdorer? Ett af Dumas mest bekanta infall är det, fom han ytts rade wid en ex ekutors död. Man öppnade nämligen en jubs ffription för att få en anständig begrafning åt mannen och wände fig till Dumas med dessa ord: ÅDet fattas oss nu bara trettio francs. — Tretiio francs för en exifetutor! Rå ja, fe här är nittio; men låt genast begraswa tre! Han älstade just ide få synnerligen detta flags menniskor, ty han hade ständigt oc) jemt något att ffaffa med dem. En wis Ancelin låg ouppörligt i hälarna på honom, få att Dus mas slutligen behandlade Honom fom en gammal wän. En dag stod denne åter imör honom. — ÅH, är du här igen, gamle famrat? ropade D. Jaq mill flå wad om att du kommer bit för att häkta mig. Säg åt ditt folk att de följa oss; jag får till ditt förfogande. Och i det han fat tade Ancelins arm, tillade Han: Sedan någon tid tilbaka häktar du mig bra ofta; det roar mig inte längre att åfa, utan om du inte har någonting deremot, få gå wi till fots. Den, som dö såg dem båda, kunde ha tagit dem för ett par särdeles goda wänner. De gingo till en hufwudredaktör för en tidning eller till en teaterdirer:ör, hwilka wanligen betalade hans stuld på hans löfte att skrifwa en roman eller en pies, Gud wet, Huru många gånger han i Ancelins fälftap bejöts te den numera aflidic Milland, den store tidningsfabrikanten! Så snart slulden war betald, blej Dumas åter lika slösaklig, som om ban hade haft millioner i fin fida. Då Milland en dag hade betalt ex ekutorn, ropade Dumas tillbaka de båda exsckutionsbetjenterne och fade: 7Ge de här menniskorna yts terligare fem louisdorer och jätt upp dem på min räfning. på detta sätt gingo fem louisdorer här och fem där, förutom att sedlar få att säga flögo genom fönstret. Med en sådan hushållning war det ide underligt, att Dumas ständigt war öwerhopad af skulder. En dag, då han ide hade ert öre i sin fida, git han och fnadade på hos fin män Porcher och fade till Honom: Jag har glömt mina pengar Hemma, lås na mig fem Ionisdorer. Knappast Hade han fått fina hHuns dra france, förr än han i ett hörn fid je en glasburk med små ättiksgurkor. — AH, fe sådana sköna gurkor! ropade han med gormandens förtjusning. — Törs jag bjuda er dem ? frågade Porcher, fom följde Honom ut. Dumas mots tog slänken och lät pigan bära ut burten i wagnen; men ins nan han steg upp, letade han i fina fickor och tog upp och gaf pigan i dridepenningar de fem louisdorer, fom han nyss hade lånat af hennes Herre. 2W ALL KRT ER