Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1872, sida 2

Mot en gyllene harpa stödde han sin lutande gestalt; en fotsid mantel föll i gröna veck från skuldran, och kring de grönt skiftande lockarna växte en krans af friska neckrosor. om hit mina barn, sade han, å skall jag gifva er hvar sin kostbara skånk. Bröderna närmade sig utan tvekan, ty den gamle mannen med neckrosorna på hufvudet såg så god och välmenande ut. Denne lade nu harpan på gräset, satte sig sjelf på en stenhäll der bredvid och grep i en af strängarna. Det ljudade starkt, och i samma ögonblick lågo tvänne guldmynt ofvanpå harpan; men när han strax derefter anslog en ny ton, kommo två de aldra skönaste små blommor fram mellan strängarna. Ynglingarna sågo med förvåning detta unverk: men den gamle talade nu: ?I sen här två guldmynt och två blomster. Ettdera af dessa ting står eder fritt att utvälja; men ingen får på sin lott mer än det ena, och kunnen i således efter behag, antingen begge välja simma sak eller och hvar en sin. Den, som väljer guldmyntet, skall vid nästa gryende dag finna sig i besittning af ett härligt slott med rikliga skatter och hundrade tjenare; men deruppe på bergets topp skall dess plats vara och derifrån får ej heller slottets ägare begifva sig, vid all denna herrlighets förlust. Den åter, som på sin lott tager blomman, skall vid nästa morgonrodnad här nere i dalen äga en enkel hydda och en skönt blomstrande trädgård deromkring. Det blir en högst obetydlig besittning men dock tillräcklig för ägarenas bekof. Väljen J båda guldet, så skola tvenne slott resa