Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1872, sida 2

alt djupare och djupare in i den okända varelsens ögon; ty dessa liknade nu icke blott förgätmigejblommorna, de täslude till och med i glans med en klar himmel eller den lugna våg: i hvilken en klar himmel speglar sig. Alt mer och mer tjusande blef denna bild, och den drömmande slumraren var just färdig att ila fram och kasta sig för hennes fötter, då han med ett mildt slag väcktes af brodren, som stod der med sitt dystra ansigte och manade till ny vandring. Solen stod nämligen högt öfver horironten, och det var visst hennes milda glans, som gifvit drömbilden dess höga ljusningskraft. Flera år hade förflutit efter dessa drömmar, och de båda gossarna hade blifvit ynglingar. Den yngre var nu en herrlig bild af oskuld och fromhet, och hans ljusa lockar smekte behagligt de rosiga kinderna. Men den äldre var ännu mörkare än förr, och hans ögon brunno med en egen hemsk glans. Bröderna stodo vid stranden af en klar bäck. Der var alt så grönt och frodigt, men på andra stranden reste sig en stel bergshöjd, öfver hvars skarpa klyftor skriande roffåglar flögo fram och åter. Då sänkte sig plötsligt ett moln ner i dalen, der de voro och från dess inre klingade en harpas underbara toner. Man hörde att det var en mästares hand, som rörde strågarna. Men nu tystnade de härliga accorderna, skyn delade sig och sväfvade så småningom upp emot bergets topp, der den insbepte larmande roffåglarna i ett dystert mörker. Nere på bäckens strand sågo bröderna en åldrig man stå. Han var förunderlig att åse.