Norrländska Korrespondenten – 17 februari 1872, sida 2

fans ej i någon boning ett nattläger för dem: men de voro bägge trötta, och den ljumma kvällsluften var ju lika varm som ett täcke, hvilket den rike ogerna skulle hafva bestått dem. Under hängbjörkarnas gröna hvalf lågo nu piltarne och der genomgingo de i tankarne dagens händelser. Den yngre lemnade dock snart dessa och låg der i gräset och såg med halföpna ögon på de hvita konvaljerna och de blå förgälmigejblommorna, som lutade sig öfver en i granskapet sorlande bäck — och så insomnade han. Men den äldste tänkte på den förargelse, han måst uthärda af de obarmhertiga menniskorna, och önskade blott att vara rik och mäktig för att riktigt kunna förinta dem; och när han nu låg på den gröna mattan och ka stade sina ögon på de gula smörblomstren, tyckte han att dessa glänste alldeles som guld, och i detsamma insomnade han och drömde hela natten om idel guldmynt, som han såg framför sig i stora skimrande högar. Och fastän gräset, der han låg, var fuktigt af daggen, brände det dock hett på hans glödande kinder och gjorde sömnen orolig. Den ljuslockige pilten deremot såg under sin slummer helt andra bilder. Bland vilda törnroshäckar stod der en ung flicka, blomstrande och blomsterprydd. Hon log så ljuft emot honom, och hennes läppar tycktes då hafva samma färg som rosen; de klara ögonen sågo just ut som de förgätmigejblommor, han nyss betraktat ; men hennes hy var hvit, som om den varit väfd af idel konvaljer. Vet var en högst behaglig syn. Också betraktade han med stigande hänförelse den smärta gestalten och blickade