En saga om två bröder, af Maximilian Axelson. Det var en gång två bröder, som hvarken hade far eller mor. De ägde ej heller ett hem hos några fränder eller andra beskyddare och vandrade derför verlden omkring, för att finna lycka eler olycka, alt efter som försynens skickelse det ville. Den äldre af de små gossarna hade ett mörkt ensigte och hans ögon irrade oroligt omkring med en besynnerlig, inbunden skygghet. Öfver den yngres anlete kunde man deremot säga, att en ljus dager hvilade, och hans milda blå ögon sågo så vänligt, än på den klara himlen, än på de små blommorna, som stodo invid vägen och nickade så artigt åt de förbigående. Barnen gingo från gård till gård. Stundom förplägades de väl af de goda menniskorna, men mången gång blefvo de också hårdt afvisade. Det är ett svårt öde för fattiga barn. Också såg man alltid hur den äldre brodren då bet tänderna tillsammans och kastade en hotande blick på det afvisande folket, medan han tänkte: pkunde jag, så skulle ni få umgälla dettal Men den yngre bortgick med nedslagna öjon, och de friska rosorna på hans kinder fuktades af en varm tår; ty han påminde sig huru goda hans fattiga föräldrar i lifstiden varit. På detta vis förflöt den ena dagen efter den andra, och så kommo bröderna en afton till en vacker äng, rik på lummiga träd och färgsköna blomster. De lade sig att hvila, ty i dag